Aftonbladet – 8 januari 1858, sida 2

äfven upprörd och hon ville gå; med krampaktig bäftighet fattade han hennes hand och höll henne tillbaka. Nigråter, Anima, ni är olycklig ... olycklig genom mig, somdock ville gifva mitt lif för er. lycka... ni tiger?... om ni visste hvad jag lider... Jag vill göra allt för er... hör ni, allt! Säg blott, att ni icke är olyckli ! ; : Stilla er... jag är icke olycklig! sade fru v. Arnim mildt, ehuru nästan skrämd af hans häftighet. . Nej tag icke-er hand tillbaka... Anima. det är i dag vår bröllopsdag... jag vill göra allt hvad ni önskar... till och med:... han drog djupt efter andan och tycktes med möda fortsätta: till och med, om ni fordrar det. vill jag återge er friheten... skiljas ... nej! afbröt han sig sjelf plötsligt — det är vansinnigt taladt ... det kan jag icke .. hellre dö! Anima, säg ännu en gång att ni icke är olycklig! Ännu en gång... stilla-er, jag är icke olycklig ... så, var nu icke barnslig! Ja, ni har rätt, jag är ett bara! ropade han och tillade smärtfullt: men ett förskjutet ... utan något menskligt väsen att luta mitt hufvud intill... det är sant, ni är också ensam, Anima ... så... så skall ni se på mig... så medlidsamt, så tröstande, så godt.. och han förde hennes hand till sina läppar och till sina fuktiga ögon. Fru v. Arnim sköt honom sakta undan och lemnade rummet, Xx. Dagarne förgingo behagligt nog. Anima fortsatte sina enkla tidsfördrif och sysselsättningar både till eget och andras gagn. Hvad berr v. Arnim beträffar, så tycktes deremot