Aftonbladet – 8 januari 1858, sida 2

Arnims bild, som nu log så mildt mot henne i det nedgående solljuset. Hon stälde sig framför densamma och frågade inom sig om allt som hön önskade veta, allt som hon fann oförklarligt: hvarföre var han så mån om att jaga henne hit utallena? Hvarföre dröjde han nu sjelf så länge qvar utan henne? Hvad var det som så upptög honom dessa sista månader, att hon blott sällan fick se honom? Och hvarföre var han då beständigt förströdd och melankolisk? En mörk föreställning drog igenom hennes själ och grumlade åter de försonliga tankar, som börjat uppstiga der; det samtal hon en gång af en olycklig tillfällighet kom att afhöra, och som sedermera aldrig utplånats ur hennes minne, föll henne nu åter i hågen; hvilken tafla af hans ungdoms fjärilslit hade icke då plötsligt blifvit upprullad för hennes oerfarna sinnel!... Och der sat: han nu framför henne så barnsligt leende och vacker, Skadai sade hon halfhögt och hennes bickar skymdes af ett moln, som löste sig i två tunga tårar, hvilka ohejdade rullade utför hennes kinder. Dul sade hon smärtfullt leende, i det hon upplyfte handen med blommorna och gjorde en hotfull rörelse mot porträttet. I detsamma hörde hon steg nalkas, hon vände sig om och stod med der tysta anklagelsen ännu i hjertat ansigte mot ansigte med honom, hvars bild hon nyss så uppmärksamt. betraktat. Det låg någonting mycket eget i detta plötsliga sammanträffande just i detta ögonblick; blommorna föllo ur hennes hand och hon lyfte sina milda, fuktiga cgon mot hans ansigte med ett sällsamt uttryck af på en gång sorg och förebråelse. Fr v. Arnim stod orörlig framför henne under det att de mest stridiga känslor snabbt jagade hvarandra på hans uttrycksfulla ansigte; han försökte tala, men förmådde det icke, Anima var