Aftonbladet – 7 januari 1858, sida 2

flera fina beståndsdelar, hvilka sammansmälte till ett högst sällsamt helt, som man skulle kunna kalla smärtbittert, Ett ögonblick tycktes hon besluten att blifva dem svaret skyldig, men hon besinnade sig och sade derpå fermt och med ett visst eftertryck: Nej, det har jag icke märkt! Det är besynnerligt; jag för min del skulle icke kunna vara så likgiltig, jag skulle tycka mycket om i fall min man vore svartsjuk, nemligen om jag hade någon. Hur så? frågada Anima. Det bevisade ju, tyckes mig, att jag vore älskad. : Deri har ni rätt! inföll hr v, Arnim lifligt. Hvad tänker du derom, Anima?, Jag skulle tycka mycket synd om hvar och en af oss, som icke hade några andra bevis på sin mans kärlek! sade fru von Arnim varmt. Det låg någonting barnsligt och tillika rörande uti sättet, hvarpå hon sade dessa enkla ord, och hr von Arnim betraktade henne sorgset; han tycktes vilja säga någonting, då betjenten i detsamma anmälde att bordet var serveradt; hvilket gjorde slut på samtalet. Han bjöd henne sin arm. De ville icke gå förut, och kommo sålunda att dröja några ögonblick, medan de öfriga gästerna passerade. Hr von Arnim: lade obemärkt sin hand på hennes. Och tror ni icke det kan gifyvas förhållanden, då mannen icke kan gifva högre bevis på sin kärlek, än derigenom atthan söker dölja densamma ...2 frågade han, Fru von Arnim såg på sin man utan att Svara, Till exempel... om... hans kärlek är obesvarad ? Fru von Arnim rodnade och drog hastigt sin