Aftonbladet – 7 januari 1858, sida 1

de båda första verserna, ämnade hon sluta, men uppfordrad att fortfara, besinnade hon sig ett ögonblick, liksom hon icke kunde erinra sig orden; då lutade hr v. Arnim sig närmare och reciterade i låg ton: Vom Gesicht, der Wahlstatt deiner Kisses. Deras ögon möttes, hennes fulla af glödande känsla och inspiration, hans af — tårar. Hon sjöng nu äfven den vers han börjat; der gick hon öfver i en gladare tonart och sjöng Der Hirtenknabe af Uhland. Frisk och klar rullade den lifliga täcka melodien ) i spåren af de föregående svårmodiga tongångarne och anslog med sin glada lek kande rytm helt andra känslor i åhörarens bröst. Intrycket af båda var behagligt och omvexlande, och då hon slutat, hade hon lyckats att v ka allas sinnen för en ädel glädje! Hon :skördade inga af dessa fadda, enformigt upprepades förnötta bifallsfraser, som annars så ofta och frikostigt bestås af och till. medelmåttorna i verlden; personer med känsla och förstånd voro emellertid tillfredsstälda, och om der funnes några. som icke tillhörde denna: klass SOME så visste hon trösta sig med sin landsmans 5) kloka val: Kanst du nicht Allen gefallen durch deine That uuvd dein Kunastwerk: Machs Wenigen recht; Vielen gefallen ist schlimm. Hvad hr v. Arnim tänkte vet man icke så noga men det är dock skäl förmoda, att han snarare hörde till de få än de många. Hans ansigte var emellertid oläsligt; så stum och allvarsam stod han der, som en af prinsarne i Tusen och en natt. F—n hvad den Arnim är blifven konfys i sade hans vänner vid: spelbordet. Vid bålen kallades han Arnim skolkaren, ) Wiekman. vr Ak lan