Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 3

utan till: Wien, Dresden eller Berlin. Våra Iyttfoglar skulle öfvervintra på sistnänida ställe. Det var en mulen oktoberafton, Anima satt och läste. Skymningen tilltog och hon gick till fönstret för att ännu en stund kunna fortsätta sin lektyr. Han hade icke länge stått der förrän hon hörde sin mans steg i salonZen utanför. Hon kom in i runimet, der var temligen skumt, och till en början märkte han ej att hon var der. Han gick fram till dörren, som förde till hennes kabinett; tvenne gånger lyftade han handen, i afsigt att öppna densamma. Han bösinnade sig ett ögonblick, gick derefter tillbaka. Han stannade framför divansbordet. Hon såg att han tog upp hennes näsduk, som fallit till goltvet, derefter tog han några vilda geranier; som hon medfört från sin aftonvandring; hon såg med förvåning, att han gömde dessa vid sitt bröst. När han vände sig om för att gå, blef han henne varse. Han syntes öfverraskad; ett ögonblick tvekade han, gick derefter fram till henne. Jag kommer för att säga farväl, började han, i affärsmessig ton, jag reser i afton till Berlin ... ni dröjer väl icke alltför länge härute ... vägarne börja bli nästan ofarbara ... till och med chaussberna äro farliga, särdeles i mörker .. Och ni reser ändå sjelf mot natten, invände Anima småleende. Jag är nödsakad, annars skulle jag beldre ... han afbröt tvärt och återtog derpå i likgiltig ton: -När befaller ni resa? Jag behöfver ännu hågra dagar för mina afskedsbesök ... Afskedsbesök !upprepade hr v. Arnim öfverraskad och i-fråganderton. Jac visst, jag har fleråssådane. Tosanning!... men -vägarnhe äro-bottenlösar,