Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 2

sitt inre och yttre lif. Om hon någon gång, när hon framför spegeln: kastade schalen öfver den lätta hvita morgondrägten, och satte hatten på sitt vackra hufvud, inom sig unIrade hvarföre hon skulle vara dömd att så förblomma i ensligheten utan att någon kärlekens solblick fölle på henne ... Violerna och linnean förblomma ock i enslighetens skuggan, tänkte hon då, söndertryckte tåren det själfulla ögat och skyndade-att återtaga sina dagliga bestyr för att derigenom jaga orillerna på flykten. Hon vidhöll i allt som omgaf henne och hörde under hennes vård den behagligaste och smakfullaste ordning. Oaktadt mildheten i hennes väsen hade hon dock någonting bestämdt derjemte, som förlänade ett visst eftertryck åt hennes befallningar, eller rättare, hon behöfde icke befalla, hennes minsta vink åtlyddes fermt och utan tvekan. Härtill bidrog ock det deltagande och den kloka omsorg hon egnade alla dem, som stodo under hennes lydnad. Hennes vandringar på slottets område voro derföre ieke blott och bart lustvandringar, de hade ock andra syften, och den fond af kärlek och förtroende. som hon inom kort förvärfvat sig inom den krets som tillhörde henne, intygade häst, att hon riktigt uppfattat vigten och värdet af sitt husmoderliga kall, och med detsamma äfven funnit rätta sättet att bevinga tiden och fördrifva ledsnaden. Det var möt hösten, och en-skön, ehuru temligen -kylig dag. Anima gick tidigt på morgonen ned i trädgården. Foglarne sjöngo uppöfver henne och solen kysste daggdropparne från gräsen. och blommorna, lyfte det hvita -dimtäcket från storkbädden 1 ekenrs topp,: lystesvägen för de millioner små, som sprungo i, gräsets dunkla irrgångar, och väckte fjärilarne till dagens lekar. Lackviolerna och a