Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 2

raterna, och sökte att i denna enformiga fras inlägga sitt lilla fogelhjertas hela sorgeoch fröjdeverld — Hät-dich! varnade hon ihärdigt. Cigalen hviskade i den blommande ljungen och dufvans metalliskt skimrande vingar glänste mot den dunkla aftonhimmeln. Anima stod på kullens sluttning och skickade långa sköna afskedsblickar både mot solen och dess spegelbild i vattnet. En stilla susning drog genom träden omkring henne: granarne suckade, asparne läspäde sitt god natt,, hängbjörkarne vajade med sina gröna fanor och ekarne sträckte längtansfullt sina armar mot sin älskling, som nu skickade sin sista strålblick öfver den mörknande skogen. Anima vände sig om för att begifva sig hem. Plötsligt hörde hon slag af hästhofvar; en ryttare syntes på vägen nedanför, han närmade sig i hastigt traf. Ett litet barn gick vid dikeskanten ; skrämdt af det bedöfvande bullret och den framrusande hästen, vek det hastigt af och tumlade ned i diket; def var vått och den lilla började skrika. Icke förr hade den ridande märkt förhållandet än han genast höll in, midt i skarpaste farten, steg af och, förande hästen vid tygeln, gick fram till stället, der barnet låg; men då detta såg den fyrbenta busen närma sig, stämde det ånyo upp och skrek värre än någonsin; von Arnim, ty det var han, syntes ett ögonblick villrådig, derefter förde han hästen till andra sidan af vägen, band den vid ett träd, gick sedan tillbaka för att hjelpa den lilla skrikhalsen upp på det torra. Lilla stackare, sade han medlidsamt, upplyftande barnet, som till all lycka icke tycktes hafva lidit någon annan skada än skrämseln. Hr von Arnim drog upp sin näsduk och aftorkade så godt han kunde dess ansigte och händer, derefter följde han det till skogvaktarens hus, som var beläget nära derintill. Med deltagande betrak