Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 2

fladdrande löfverket i tak, på golf och kring väggar och slutligen äfven på von ÅArnims porträtt, som hängde öfver soffan. Anima stannade framför denna bild och betraktade den uppmärksamt, nästan rörd. Det låg något ädelt, frimodigt och öppet, något lekfullt och sorglöst derjemte, i detta ansigte, som på en gång väckte förtroende och farhåga. Det förekom henne sällsamt, att det drag af trots och hån, som hon, särdeles i början, funnit så frånstötande hos originalet till denna bild, alls icke återfanns här. Det var någonting eget att stå så här ansigte mot ansigte med en person, med hvilken hon var så nära förenad och från hvilken så fjerran skild på en gång! Alltsom hon betraktade bilden, blefvo hennes tankar förtroligare med sitt föremål. och hon kände sig småningom mera försonligt stämd mot den man, som hon hittills betraktat såsom alltför lätt till sinnes och hård till hjertat. Hon gick ut i trädgården för ati hemta några blommor och sätta i sin mans rum, men när hon kom tillbaka, hejdade hon sig hastigt vid tröskeln, rodnade, såsom hade hon ertappat sig på en illgerning, tryckte blommorna hårdt mot sitt bröst och skyndade derifrån. Det var nu långt lidet på aftonen. men hon ville ändå taga afsked af solen innan den gick ner. Hon vandrade på den vackra björkåsen vid sidan af poppelallen; bergmyntan doftade under Hennes fötter, Rothbröstchen (Sylvia rubecula) som enligt legenden burit detta namn alltsedan han omfladdrade Kristi kors på Golgatha och för sökte med sitt bröst stilla det framqvällande blodet — spann sin tonväf från buske till buske, hoppade förtroligt efter henne och blickade upp till henne med sina svarta ögon. Thorsfogeln Rothschwanzcheny (Sylvia phytis) sjöng sin melankoliska, ständigt återtagne strof. likasom sörjde hon de bortflyddda kam