Aftonbladet – 5 januari 1858, sida 2

stallen krossades mot stenläggningen. Vare sig att hans af vinet stegrade lifsandar vid förflyttandet från den varma kammarluften ut i morgonkylan erforo en störande verkan af det hastiga ombytet, eller ock att någon smärtsam erinring var för honom förbunden med denna scen, visst är emellertid, att hr v. Arnim, synbart blekare än nyss förut, böjde sig ned mot sadelknappen, utan att besvara afskedsskålen, och att han först efter förnyade påminnelser och skämtsamma anmärkningar af kamraterna drog tygeln till sig och följde det larmande tåget efter, samt försvann snart med de öfrige i den långa poppelallen, som förde från slottet. Anima blickade sorgset efter dem. Ännu länge stod hon qvar på samma ställe och såg hur de gulnade bladen droppade ned från träden, och von Arnims bild — hon visste icke rätt hvarföre — dröjde äfven gar hos henne. Han är ännu så ung! suckade hon; det torde kanske vara orätt af mig, att jag så litet vårdar mig om honom.y Nästan mekaniskt gick hon till hans rum; Hvilken oordning! Der såg ut som en arsenal eller rättare ett öfvergifvet slagfält. Vans kläder lågo huller om buller, böcker och papper, fiskoch jagtredskap, allt om hvart annat. Hon ringde och gaf befallning att der genast skulle städas och iordningställas. Fram på eftermiddagen gick hon åter dit, för att öfvertyga sig att hennes vilja blifvit verkstäld. Nu ordnade hon med smakfull hand hvad som undfallit de legdas blickar: hans chiffonier, hans toilette, böcker, papper ete. När allt var i ordning, öppnade hon fönstret; en ljuf vällukt af kaprifoliiblommorna, som smögo sig omkring fönsterkarmep, strömmade in och uppfyllde rummet. Det såg så behagligt ut derinne. Aftonsolen. kastade ett guldgult skimmer ditin och lekte mellan skuggorna af det