Aftonbladet – 4 januari 1858, sida 3

val kommit a vag, innan han begynte sjunga: Frie dig ved Livet,. Det var en förfärligt het dag och ögat nästan bländades af det starka eldskenet på Ulvikens stränder. Gräsmattan hade en silkeslen mjukhet, träden stodo i den yppigaste fägring och vattnet liknade den klaraste saphir. Är det icke en vacker dag i dag? sade bonden, som försåg oss med hästar, sedan vi lemmat båten och i sakta mak stego uppför fjellet. Jag tyckte att jag aldrig hade sett en skönare; men när himmel och Jord äro i fullkomlig harmoni. när form, färg och luftperspektiv sammanstämma likt ett fulltonigt musikaliskt ackord. så är allt hvad man ser fullkomligt. Jag vill derföre icke beskrifva huru skön Ulviken syntes mig, emedan under andra förhållanden beskrifningen ej torde vara sann. Bondens unga dotter; som följde med för att taga hem er åf hästarne, skulle emellertid under hvilken årstid och hvilka förhållanden som helst varit en angenäm företeelse. Hon hade på sig sin helgdagsdrägt, bestående af ett rödt lifstycke öfver en hvit chemise, grön kjol och hvitt förkläde, och hennes glänsande blonda hår var upplagdt i en lång fläta med smala remsor af rödt och gult tyg och derpå viradt som en guirland omkring hennes hufvud. Hon var icke mer än tolf eller tretton år gammal, men smärt och lång som en ung tall, och med sköna former och en fint rundad barm, som lofvade en tidig mognad. Hennes rödlätta hy var något bränd af solen, ehuru derföre icke mindre vacker, och hennes ögon hade lånat färgen af förgät-mig-ej. Då jag betraktade hennes säkra, men behagliga gång, under det hon med lätthet höll jemna steg med hästen, kunde jag icke afvärja den tanken, att hon sannolikt om några få år ej skulle vara mera behaglig och skön än qvinnorna-som arbetade på åkern — grofva, klumpiga varelser med tofvigt hår, plumpa ansigten och ofantliga hängande bröst. Vi roddes öfver Gravensjön af en gammal bonde, som bar förra århundradets klädedrägt — en röd rock å -la Fredrik den Store, lång väst och hvita knäbyxor. Han begärde dubbla roddarepengar, och som den lagliga roddarelönen verkligen var obilligt låg, så betalade vi utan knot. I Vasenden funno vi våra schäsar och seltyg i godt stånd, och ingenting annat än en segelgarnsrulle var borttaget. Hästar väntade, synbarligen tillhörande någon välmående bonde, ty gossarne voro väl klädda och synnerligen måna om dem. Vi framkommo före solnedgången till köpmannens trefliga bostad i Voössevangen och skaffade oss ur hans välförsedda visthus ersättning för de förflutna tre dagarnes umbäranden. Vi inkommo nu återigen på stora vägen mellan Christiania och Bergen. Samma molnfria dagar fortforo att lysa oss, och de fortfara ännu. Norge har i denna sommar bytt klimat med Spanien. Vår vaxduk är uppbränd af hettan, våra kläder öfverhöljda med damm och våra ansigten brunstekta som beduiners. Det skulle nästan vara exempellöst. om vi lyckades sluta vår resa, utan att få mer regn öfver oss än hittills varit händelsen. Från Vossevangen gick vår väg genora tallskogar, vid sidan af elfven uppför en vild dal, instängd af höga berg. Några täcka vattenfall nedstörtade från branten på vår venstra sida; men detta land är vattenfallens land. och det finns månget, som här ej ens eger något namn, men som skulle vara ryktbart, om det låge i Schweitz. Jag frågade min skjutsbondt om namnet på elfven vid. sidan af oss. Åhp. sade han, han har icke något; han är icke stor nog.v Samma skjutsbonde erbjöd sig att skjutsa oss hela vägen genom Gudvangen, 2t (eng.) mil, mot det att vi betalade honom dubbla skjutspengar, och spådde oss att vi annars skulle nödgas vänta tre timmar vid hvärje mellanliggande håll, innan vi erhöll bästar. Han dröjde en stund i Tvinde, första hållet, i hopp att i skulle gå in på hans förslag, men for tvärt sin väg i fullt vrede mod. då han såg att hästarne redan leddes fram. På detta ställe utkom der ur huset en lång drummel till. pojke, som synbarligen hade legat och sofvit, och stälde sig i dörren att gapa på oss en hel timmas tid. Gästgifvaren satt på trappan och gjorde sammaledes. Det var nu midt i skördetiden och det ypperligaste bergningsväder man kunde önska sig; likäl lågo de flesta skördekarlarne helt lugnt på sin rygg under träden der viforo fram. Qvinborna tycktes göra det mesta så väl af ut-:son ingöromålen. Säkert är, att de äro långt driftigare än karlarne, hvilka, att döma efter hvad jag såg, äro i hög grad tröga. Mar fånner visserligen här och der prof på ctt tåligt, långsamt och ihärdigt trälande; men en glad och hurtig verksamhet, en stark och liflig hederskänsla träffar man ingenstädes. Sceneriet tilltog i rå. och vild storhet, alltefter som vi färdades vidare. Toppen af Hvitnaaset lyftade sina gråa tinnar öfver randen af bergssträckan norrut, och framför oss uppstego på båda sidor ljusblåa spetsar af fem tusen fots höjd. Nästa station var.en liten by på sluttningen af. en kulle. Hvarenda menniska var ute på fälten, undantagandes en qvinna, som stannat hemma för att bestyra om skjutsen: Hon var ett enfaldigt kräk. men särdeles nitisk i sin, tjenst, ty hon rusade af i flygande fart att anskaffa, oss hästar, ech vi funno efteråt, att hoh måste hafva sprungit fulla tre engelska mil under en half timmes tid. Utvandringen till Amerika har varit särdeles betydlig från denna del af Bergens stift, och folket visade sig mycket nyfiket att få se och tala med oss. Landskapet blef på samma gång mer ödsligt och mer storartadt, som vi närmade oss sista stationen, Stalheim, som är en liten eländig by vid ena ändan af den ryktbara Neerödalen. Vår skjutsbonde ville skjutsa oss ända till Gudvangen med samma hästar, af samma skäl som den förre. Vi hade gjort klokt uti att antaga hans anbud, men vår förra erfarenhet hade gjort oss misstrogna. Karlen talade emellertid. sanning; timme efter timme gick fill ända. utan att nåora hästar komma Några