Aftonbladet – 4 januari 1858, sida 3

sarbhet för erhållandet af några slantar, derföre att han suttit för mig, nödgade mig att jräcka honom min hand. En annan gammal trashank, ej fullt så vederstygglig, önskade derpå att också blifva aftagen. Lars, sade jen qvinna fill den förre, skäms du icke öfver att ett så fult ansigte som ditt kommer med till Amerika. Åh,, sade han. det ser icke så fult ut i boken. Solen kastade sina sista strålar på be topparne, då hästarne anlände. Vi hade tat två och tre qvarts timme och jag skref derföre klagomål i dagboken på så god norska jag förmådde. Från höjden af en på andra sidan om byix belägen kulle blickade vi ned i Nerödalen. Vi stodo på kanten af en fruktansvärd klippvägg, vid pass tusen fot öfver dalen. På ena sidan nedstörtade elfven, utmed hvilken vi hade farit, i ett enda fall utför en höjd af fyra hundra fot; på andra sidan slungade en annan elf, som framkom ur något osynligt pass, i ra afsatser sin skummande vattenmassa utför nära nog samma höjd. Dalen, eller rättare svalget, förlofade sig i fronten emellan kala klippor, som uppstego till en höjd af tre tusen fot. Vägen — ett lysande prof på vägbygnadskonst — gick i zigzag utför sidan af klippan, hvarlr vi stodo, ned till bottnen. Sedan vi väl ommit ned, rullade våra schäsar med snalb fart genom dalen, som redan låg insvept i skymning. Elfven, med den skönaste genom3kinliga azurfärg, slingrade sig vid sidan af oss, och bergkammarne reste sig så högt öfver oss, att våra nackar värkte då vi blickade dit upp. Jag har endast sett en dal, som i häpnadsväckande djup af sublimitet kan jemföras med Nerödalen, och det är Tauruspasset i Mindre Asien, ledande från Kappadocien till Cilicien. På många ställen reste sig klippYäggarne lodrätt till en höjd af:två tusen fot, och ålfvarne, som nedföllo från de ofvanför belägna bergens spetsar, förlorade sig i ett duggregn innan de hunno ned. Dalens botten var uppfyld af klippstycken, som med hvarje återkommande vår lossna och nedfalla uppifrån. Det var redan nermörkt, då vi framkommo till Gudvangen, alldeles uttröttade och hungriga som vargar. Min skjutsbonde, som hörde ihig klaga häröfver, framtog ur fickan ett stycke torrt fårkött och gaf mig. Han var särdeles angelägen om att få veta, huruvida bränvin och tobak voro lika dyra i Amerika som i Nor e; om så vore, hade han ingen lust att flytta dit. En hurtig bondflicka hade hand om Braisteds häst; de qvinliga skjutsbönderna föllo alltid på hans lott. Ton beklagade sig öfver strängt arbete och dålig betalning och skulle vilja utvandra, om hun blott hade pengar. Från Gudvangen hade vi att färdas trettiofem (eng.) mils sjöväg, och vi bestälde derföre två båtar och åtta roddare till följande morgon. De voro mycket envisa att vi skulle taga ännu flera, men vi hade större antal än lagen föreskref och, efter hvad det visade sig, fullt så många som voro behöfliga. Resande förse sig vanligen med b änvin för sina roddares räkning, i tanke att de skola blifva uppstudsiga och sölaktiga derförutan. Vi gjorde det ingen enda gång, och likväl voro våra karlar alltid höfliga och fortfärdiga. Vi inskeppade våra schäsar och afsände dem 4 den största båten, sjelfva uppskjutande vår afresa tills vi fått styrka oss med en god frukost samt instufvat ett par hårda brödkakor och några fläskpannkakor för dagens beHof. Gudvangsfjorden, öfver hvars spegelblanka vattenyta vi nu framg!edo, är en trång farled mellan bergen, rik på herrliga utsigter. Blaaoch Graafjeldens för oss. osynliga platåer utgöto sina floder öfver precipicer af ett till två tusen fots höjd, och öfver deras tinnar reste sig de syllika klippspetsarne, omkrusade af skimrande skyar, fyra tusen fot öfver hafvet. Der bergens sidor ej voro alltför tvärbranta, smyckades de af barrträd, med plättar här och der af en bländande grönska. Hvarhelst det fanns en någorlunda jemn fläck vid ändan af någon vik, stodo alltid boningshus, omgifna af potatesfält och kornskylar. Ingen vindflägt krusade det mörkgröna vattnet, som på det fullkomligaste afspeglade beren och himmelen emellan dem, under det att breda floder af morgonsolens ljus, nedströmmande genom öppningarne i klippväggen, gjorde bjerta afbrott i den djupa, rika, genomskinliga skuggan, Det var en förtjusande resa ända tills vi hunno mynningen af Aurlandsfjorden, hvilken skiljes från Gudvangsfjorden af en ensam stående klipp-pelare af ett tusen fots höjd. På andra sidan.om denna punkt är vattenleden mycket bredare och stränderna aftaga i storhet i samma mån man nalkas Sognefjorden, af hvilken denne endast är en sidoarm. I afseende på Sognefjordens sceneri blef jag något sviken i min förväntan. Bergen, som omgifva honom, äro sterila klippmassor, hvarken nog höga eller nog djerfva, för att göra mycket intryck efter de ojemförliga partier vi redan passerat. Udden Vaugnees, ett stycke i vester, är Frithiofs-sagans Framnäs, och jag blickade derföre med ett visst intresse på denna skådeplats för den nordiske hjelten och hans unga lilja. Der stå ännu en mängd bautastenar på stranden, men den, som är förtrolig med Tegnårs skaldestycke, får icke vänta sig att finna hans skildringar bekräftade, hvarken hvad naturomgifningar eller folksägner angår. Som vi passerade udden Fronningen, öfverraskades vi af den oväntade anblicken af två täcka hus med sina trädgårdar, liggande på solsidan af stranden. Vegetationen, som till en viss grad skyddades mot hafsvindarne, var underbart rik och yppig. Undantagsvis funnos der barrskogar på