Aftonbladet – 31 december 1857, sida 3

Jag bultade på. Den första person jag mötte var just denne äldste son, som min vän begret som förlorad bland wallacker och bofvar. Jag frågade honom om hans mor var hemma. Hon promenerar i trädgården med lilla Minkap, svarade han. För mig till henne. Hon spatserade också verkligen i trädgården med sin dotter, detta vackra barn med blå ögon, sin faders älskling. Modren bar sorgdrägt, och sorgen hade gjort hennes kinder bleka och insjunkna. Då hon fick se mig, utbrast hon i tårar. Har ni ej träffat min man? var hennes första fråga. Nej! svarade jag henne. Kunde jag hafva hjerta att säga henne, det han blifvit gråhårig och vansinnig? Det var nu klart för mig, att min vän var vansinnig och besatt af en fix idd. Den fogelfries ensamhet hade med spöken uppfylt hans försvagade tankekraft, och dessa spöken hade för honom antagit så lefvande former, att han tagit dem för verkliga minnen och derigenom förlorat förståndet. Samma dag jag återfunnit hans hustru, reste jag för att återfinna honom sjelf. Jag var ifrig att meddela honom, att han ej mer hade något att frukta; att hans hus stod qvar, hans familj lefde, älskade honom, tänkte på honom och endast önskade att han skulle komma tillbaka. Inom några dagar nådde jag mälet för min resa, och skyndsamt styrde jag kosan mot det gamla klostrets ruiner. Jag gick ned i dalen. Då jag varseblef kojan, började mitt hjerta att häftigt klappa. En hind och två hjortkalfvar stodo bredvid bäcken. De läto mig gå förbi utan att visa tecken. tillrädsla. Jag öppnade dörren till kojan... Der fanns