Aftonbladet – 31 december 1857, sida 2

pets egen sedliga lyftning, utan äfven för all frukt af deras kall, måste ock härigenom af sig sjelf uteblifva. Men andra orsaker finnas dessutom i sjelfva presteståndets: egen ställning, som icke mindre mäktigt. bidraga att förhindra all genomgripande reform inom. detsamma. Hit hörer, såsom länge af åtskilliga ståndets egna medlemmar blifvit öfverklagadt, dess egenskap af ett poli iskt riksstånd. Detta ger hela ståndet en falsk position. Det gör detsamma till en politisk korporation, som, långt ifrån att egna sina kroppsoch själskrafter åt det kall det omfattat, blott sträfvar för upprätthållandet af sina privilegier och sina prestbol samt gör dem till politiska bundsförvandter åt hvilket parti som helst, från hvilket det mesta stöd uti detta fall tros kunna påräknas, Huru aflägse hela den presterliga institutionen är från sitt rätta ändamål, träder härigenom på det bjertaste i dagen. Härtill kommer ännu ytterligare, att hela presterskapets ställning som uteslutande handhafvare af allt det, som till religionens och sedlighetens vård och upprätthållande hörer, är grundfalsk. :Presterna äro härigenom icke församlingens tjenare och organer, utan herrar, arbetande, likt andra verldsliga herrar, på befästandet af sin makt och sitt herravälde. Ej mindre sedligt falsk och stridande mot den kristna ödmjukheten är slutligen den papistiska ofelbarhet vår kyrka såsom ett kyrkligt samfund tillägger sig, i det hennes lära ensam skall vara ren och fullkomlig; men deremot alla andra kyrkosamfunds behäftade med falskhet och villfarelser. Hon vill ej vara en anspråkslös och ödmjuk syster bland de öfriga kyrkosamfunden, utan högmodigt ställa sig öfver alla andra, och äfven på henne kan då väl svårligen annat än den lagen gå i fullbordan, att den sig upphöjer han varder förnedrad. Vi vilja detta oaktadt visst icke bestrida, att en reform är möjlig. Det kommer blott derpå an, om ståndet skall kunna taga det hjeltemodiga och störa steget att reformera sig sjelft. Antagom, att ståndet skulle förklara: Vi vilja icke längre utgöra ett riksstånd och såsom sådant deltaga 1 dagens borgerliga strider, väl vetande, att vårt rike icke är ett rike af denna verlden. Vi vilja icke längre arbeta för upprätthållandet af våra privilegier och hela den verldsliga ställning, som vi innehafva; ja, på det uppenbart må ådagaläggas, att talet om de himmelska skatterna icke är vackra fraser i vår mun från predikstolen, utan en lefvande sanning, hvilken genomtränger vår egen själ, tillåta vi gerna församlingen förfoga om våra löner och boställen, förvissade att en nödtorftig bergning icke skall saknas oss. Vi vilja göra allt för att uppmuntra och beferdra församlingens bestämda valrätt, på det förtroendets band må sammanknyta oss med församlingens medlemmar. Vi afsäga oss från denna dag i och för utöfningen af vårt kall all verldslig makt; vi vilja ikläda oss den andliga vapenrustningen och icke mer taga vår tillflykt till något borgerligt trosskydd. Vi vilja slutligen för kyrkosamfundet icke mera göra anspråk på någon papistisk ofelbarhet; vi vilja, i medvetande af våra egna brister, benäget omfatta allt; som länder till den gudomliga sanningens förherrligande, från hvilket håll det må komma. Må ståndet öppet och offentligt framträda med en sådan förklaring, och hela folket skall såsom en man omfatta och hylla detsamma. Allt misstroende och förakt skall blifva förbytt uti förtroende och vördnad. Men förrän detta sker; skall hvarje syndabekämtelse, huru rörande och vacker som helst, hvilken Svenska Kyrkotidningen i bela ståndets-namn må aflägga, endast förblifva en tom bjellerklang, som till ingenting båtar. Och medan tidningen sjelf fortfar i sina gamla oarter och, såsom t. ex.i det derpå följande numret sker, försvarar tvångsdop, skall hvar och en sätta föga tro till allvaret af hennes ånger och botfärdighet.