Aftonbladet – 31 december 1857, sida 2

sen icke synes blifva någon ända. Såvida som förändringen till det bättre beror af yttre lag och ordning, så är här en brist, som framför alla andra bör afhjelpas. i Dock, huru denna brist skall afhjelpas eller hvilka lagar skola sättas i stället för de hårda och obilliga, gamla lagarne, antyder tidnirgen icke med ett ord. Men då hon säger: De omnämda (presterliga och husfaderliga) embetena kunna icke genom milda och kärleksfulla åtgärder föra de förvillade tillbaka, i fall det är tillåtetför hvilken trätolysten och sekterisk menniska som helst att straxt stjäla (Kyrkotidningen skrifver alltid själa) det goda ordet bort ur hjertat; så tillåta vi oss endast fråga, hvilka lagar och hvilka borgerliga myndigheter apostlarne och hela kyrkan 1 kristendomens första århundraden hade att uppbjuda till sitt skydd, så att deras lä-. ras vedersakare ej måtte stjäla det goda ordet bort. Vi anse det ganska möjligt och troligt, att der, såsom nu mestadels är förhållandet, religionskunskapen blott är en död Minneslexa, utan rot i den lefvande öfvertyelsen och utan frukt och anvandbarhet för fret, den är lätt att stjäla bort; men sådant kan icke fallet vara med en kunskap, som i sig sjelf är lefvande och sann. Sanningens egna förkunnare kunna sjelfva, i fall de affalla från densamma, icke göra henne om intet: Erkebiskop Reuterdahl kan med allt sitt bemödande icke omintetgöra den sanning, af hvilken teol. adjunkten Reuterdahl uti åtskilliga frågor varit en tolk. Det är i sanning en ömklig rol statskyrkan spelar, då hon skall behöfva förföljelselagars skydd emot bonddrängar, skogvaktare, skräddare och skomakare och hvad allt de må vara, hvilka nu göra henne så mycken ängslan och oro. Ligger det icke dessutom i öppen dag, att presterskapet; genom vädjande till sådana vapen, skall förlora sitt förtroende? Det är det första medlet att göra kyrkan vanmäktig att omgärda henne till hennes skydd med borgerliga strafflagar. Emellertid, det må ej nekas, bygger Svenska Kyrkotidningen icke blott på dessa lagar och yttre åtgärder den reform, som hon anser påkallad inom kyrkan. Efter en kort bick på orsakerna till den kyrkliga oredan, dem hon, i likhet med många andra, med förbiseende af de krafter hvilka så mäktigt uppenbara sig i vår tid, blott vill finna i den materialistiska riktning, hvilken så väl under denna som under närmast föregående generationer varit rådande, samt på de ej mindre mot den bestående kyrkan och presterskapet, än emot religionen sjelf, som hön förmenar, fiendtliga riktningar, hvilka nu förspörjas, fortfar hon: ? Men om också dessa kärlekslösa omdömen öfver det presterliga embetet och dess organer visserligen icke lända de dömande till någon förtjenst i hans ögon, som till slut dömer med rättfärdighet: så är det dock lika visst, att i detta allmänna hat och misstroende till kyrkans tjenare fullbordas ett Herrans stränga straff öfver den syndaskuld, som den närvarande och närmast förgångna klerikala generationen sig åsamkat. Det är en så oerhörd tyngd af andelig tröghet och sömnaktighet, af lättsinne och tuktlöshet, af girighet och obarmhertighet, af råhet och osedlighet, att omöjligen den dom kunde uteblifva, som i våra dagar verkligen kommit. Vi och våra föregångare hafva syndat, det är den tanke och känsla, som vid blicken på vår ställning aldraförst tvingar sig på oss. Men i samma -mån vi fördjupa oss i denna väl nedslående, men helsosamma känsla, börja vi jemväl erfara, att då nöden som störst är tänker Herren på barmhertighet, och i vårt innersta inre framskymtar hoppet om en förändring, om en reform af det presterliga ståndet, hvarförutan ingen varaktig seger för kyrkan kan vinnas. Låtom oss vaka och bedja. Låtom oss vaka öfver vårt lefverne, att det ingen anstöt eller förargelse gifver, och låtom oss vaka öfver vårt hjerta, att det icke förtröttas öfver tidens oreda och förvirring och sålunda tappar bort sig i slöhet eller förtviflan. Men skola vi detta förmå, sä mäste vi ock dagligen bedja och umgås med honom, ifrån hvilken kraften allena kommer till utförande af vårt embetes gerning. Och så skall den heliga elden åter upplåga i vår själ, och det gudomliga ordet skall ljuda friskt och lefvande ifrån våra läppar, och vårt eget lif skall derom bära oss vittne, att det ordet icke på oss sjelfva varit förgäfves. Och församlingen, hvars förtroende vi så svårligen kränkt och förverkat, skall åter vända sig till oss i välvilja och kärlek, och icke såsom nu begär ligt lyssna till hvarje smädelse och villigt låta sig omföra af allahanda lärdomsväder och af hverje okallad ledare; som sträfvar efter att själa dess hjerta ifrån oss. — Vi hafva förut antydt det yttre vilkoret för en helsosam förändring. Här beröra vi det inre, En kraftig och lefvande ande, en stark och stadig form äro begge lika mycket föremål för vår längtan och våra förhoppningar. Vi kunna icke veta, hvilken profetisk vision det kan vara, som gör att uti Sv. Kyrkotidningens innersta inre hoppet om en reform af det presterliga. ståndet framskymtar. Vi hålla före, att Orsakerna till den vanmakt och upplösning, hvaraf statskyrkan lider, ligga vida djupare. Skall denna oerhörda tyngd af andlig tröghet och sömnaktighet, af lättsinne och tuktlöshet, af girighet och obarmhertighet, af råhet och osedlighet, som enligt Sv. Kyrkotidningens stränga bedömande, widlåder hela det presterliga ståndet, upphöra, så måste det sjelft vara genomträngdt af de lör ror, som det förkunnar, så att de icke äro er kyrklig jargon, som det, då de officiella embetsfunktionerna blifvit fullgjorda, likt messskruden, lägger af. Hur detta åter skall kun na ske, då hela det kyrkliga lifvet skal vare bundet vid. 16:de seklets bokstaf och så ling det hierarkiska väsendet qvarstår, förmå v icke inse. Är åter presterskapet sjelft icke genom trängdt af de läror, som det förkunnar, ka hela dess predikan svårligen blifva annat är förklingande tomma ljud, som icke ens kunn: förvara dem sjelfva ifrån de lyten, son Svenska Kyrkotidningen lägger dem till last All vexelverkan mellan dem och församlin gen, som, enligt vår tanke är ett icke mindr (AE a RE Seriladi ae? vr 0 inn Få KR AR r FiNNGT ARGA