Aftonbladet – 29 december 1857, sida 2

frihet, om vår kyrkelagstiftnings fullkomliga oberoende af prelaturen! ER Vi skulle kunna, om tid och utrymme mcdgåfve, anföra åtskilliga motstycken, som karakterisera det fullkomliga oberoende af ett prestvälde, som hos Svenska Tidningen framkallar glädje och ett slags stolthet. :Det är, för att blott nämna ännu ett exempel, icke många år sedan Upsala konsistorium inkallade-en prestmån, skolläraren Wennman, och frågade Honom, om han vore författare till några från trycket utgifna andliga betraktelser, och om han vidhölle några deri framstälda satser. Då han bejakade dessa frågor, förelades. honom ett års betänketid, inom hvilken han skulle: ega rätt att återtaga sina villfarelser, men för att han riktigt skulle få tid att tinka på saken suspenderades. han tills vidare från sin skollärarebefattning.Detta märkvärdiga. domslut öfverklagades hos hofrätten och högsta domstolen, men faststäldes, och Wennman, beröfvad: hvarje utväg till sitt lifsuppehälle, inkom före betänkeårets utgång till konsistorium med ett återtagande af de i den tryckta skriften framstälda teologiska satserna. Ett mål, som i dessa dagar varit föremål för allmän uppmärksamhet, vittnar tillrickligt derom, huru konsistorierna-ha makt att från kyrklig befordran stänga prestmän, -som de icke våga anklaga för irrlärighet, men som dock genom fri forskning och genom vetenskapliga arbeten gjort sig hos prelaturen misshagliga. Sådant är detfaktiska förhållandet, hvilket, för att omvändt begagna Svenska Tidningens hyfsade uttryck, möjligen är obekant på Svenska Tidningens byrå, men dock icke på många andra ställen, der s. k. bildade menniskor träffas... Vi öfverlemna åt hvar och en att döma, om detta förhållande är sådant, att det är skäl att vid jemförelse med andra länder stoltsera så förskräckligt. Att begära, det Svenska Tidningen skulle kunna yttra någonting till verklig eller: förment upplysning i sak, utan att brösta sig förfärligt öfver sin inbillade visdom, utan att hufvudsäkligast utgjuta sig i otidigheter mot sina motståndare och i skrytsamma förhäfvelser öfver deras matthet, platthet, okunnighet 0: 8. Vv. — det vore naturligtvis en orimlighet. Ty just häri ligger Svenska Tidningens enda styrka, det enda, hvarigenom hon söker att imponera och vinna namn för :att vara rask på saken. Det finnes ju alltid en liten publik, som icke känner äckel för dylikt oförskämdt skryt, och manåret har onekligen någonting junkerligt i sig: