Aftonbladet – 11 december 1857, sida 2

blott 1 yttre arseende, utan aärtven 1 mre; det är ej endast staden, som undergått en märklig förvandling, det är invånarne, det är parisaren sjelf, hvilken blifvit annorlunda än förr, icke så obetydligt annorlunda än förr. Det är ej. nög med att jag i vissa delar af denna stad, med hvilken jag dock tidigare gjort en temligen noggrann bekantskap, knappast har kunnat känna gen mig, att Jag t.ex. kring Louvren förgäfves sökt efter gamla gator och qvarter, der fordom hvarje sten var mig förtrolig, att den storartade Boulevard du -.centre — hvilken, när snart äfven Boulevard de! Sebastopol på andra sidan Seinen blir färdig, kommer att bilda liksom en stor, omätlig karavanväg tvärs genom hela Paris — att denna nyanlagda gata, med sina praktfulla hus, att icke säga palatser, på ömse sidor, strukit ett -bredt streck öfver en hel forntid af -smågator, platser och gallerier, der jag förr så mången gång vandrat omkring, stulerande flydda tiders arkitektoniska minnen och historiska traditioner, allt detta — säger jag — är icke nog. Jag har äfvenledes förgäfves sökt efter mycket af min gamle parisare, jag har trott mig skola finna en gammal bekant och jag bar i stället funnit till det mesta blott menniskor af ett nytt slag, åtminstone modifierade till en grad, som verkligen frapperat mig och hvaröm jag stannar i förlägenhet med afseende på min allmänna dom. Jag har besökt diverse af mina gamla kafåer och restauranter — de flesta af dem existera ganska riktigt ännu -— jag har funnit kaffet lika utmärkt som förr, här och der spelar man ännu sin domino, på Cafe de la Regence äro ännu schackspelen igång; restaurationerna erbjuda ännu samma oöfverträffliga poularder, samma excellenta salsifisn, samma ypperliga beignets,, men gästerna, les häbitues, de kommande och gåendet...... Cafe de Foy, till exempel, i Palais Royal. Detta historiska kafe, der på sin tid Camille Desmoulins höll sina entusiastiska improvisationer för en samling af varma själar, der ännu för få tiotal af år sedan den fria diskussionen öfver dagens offentliga ärenden hade en af sina centralpunkter, och derifrån man om qvällarne beständigt hörde sorlet af pratande långt ut i trädgården, der — hvad har jag funnit? Tysta, beskedliga män, smuttande betänksamt af. sin kaffekopp, hvar på sin plats, hvar och en sluten inom sig sjelf, knappast tvenne hviskande sinsemellan mun emot öra! Jag: har sett män, kufvande inom sig en måbända briljänt, öfverträffande, out-: tömlig ordets gåfvan, saktmodigt, melankoliskt sittande med armarne i kors, betraktande — tankfullt eller tanklöst, jag vet ej riktigt hvilketdera — den HNlla svalan uppe i taket, hvilken, som ni vet, Horace Vernet derstädes en gång för roskull målat och hvil-Å ken för denna kafå utgör -en artistisk skatt. Man har begärt en tidning för qvällen, man har: fått den, men kastat den, nästan lika snart, likgiltigt ifrån sig; man har slutligen dragit ansigtsmusklerna till en illa dold gäspning. Cafe de Foy, detta förr så animerade, så upprymda, så konverserande, så passionerande kafg, det — gäspar. Jag har, sedan jag kom hit, ännu icke hört ett enda riktigt godt, parisiskt skratt; jag har sett folk draga på munnen, men detta torde man kunna anträffa äfven bland brahminer. Det öfvergifna, sprittande; spirituella löjet, sådant som det fordom skallade, hvart man vände sin fot i detta Paris, hvar har det blifvit af? Sjelfva parterrerha på de eljest minst ceremoniösa teatrarne förhålla sig som kompletta dygdemönster einot som: förr, de hafva blifvit sagös, städade öckattentiösa. Själfva parisergaminerna hafva fått en viss edukation; och deras glada pojkstreck hafva gifvit vika för endast matta försök att hålla: sig uppe i en genre, som tyckes snart skola vara endast en tradition. Kort! Denna nation, den gladaste under solen, har denna gång förefallit mig ungefär lika glädjelös, som de flesta, hvilka traska uti dagens mödor och under förhållanden, som tynga på ens tillvarelse; denna nation, den lifligaste i verlden, har synts mig en vandrande bild af det stilla tålamodet, och jag behöfver såsom bevis derför knappast anföra mera, än. den englalika resignation, hvarmed jag dagligen ser herrar och damer vada i Rue Rivolis -smuts genom de nya massor af materialier, som der stundligen hopas eller uttömmas till underhållande; af gatans makadamisering — detta nya gatbeläggningssystem. som skulle bringa hvarje: annan till ren förtviflan: — Och denna nation slutligen, den konversationslystnaste Gud. har skapat; hvad talar dem för ögonblicket om? Hvad har den att tala om? I fjorton dagars tid har den nu, det jag vet, icke språkat om annat än om. kruttornet i Maine, Hvar jag har: kommit, hvar jag har slagit mig in, kruttornet i Mainz! Man har med en begärlighet, som gränsar till-det komiska, fattat tag i hvarje den obetydligastc nya detalj af denna katastrof, man har behandlat detta tema med ett intresse, som om det. varit halfva Paris somsprungit i luften; de allra flesta hafva knappast en idd om huruvida Mainz ligger i Schweiz eller i Ungern, men alla känna på sina fem kruttornet sammastädes; också har denna händelse varit för tidningarne härstädes hvad man kallar gefundenes Fressen, och jag har läst och läst om igen dessa samma minutiösa redogörelser i femton större ochmindre blad, senast ännu i går afton. Jag börjar äfven för egen del få en ganska grundlig kännedom om kruttornet i Mainz; ni skulle kunna förhöra mig. I Paris sjelf tilldrager sig intet. Det lilla politiska, som här vankas, det studerar parisaren i Independance Belge;, det är genom denna utländska organ man här häromdagen fick veta, att det visat sig någon orolighet bland arbetarne i Lyon, det är, af denna källe man öser sina få underrättelser om huru här Sr Tf 7 fö RU EJ rr RAA I st fot Tnring.