Aftonbladet – 10 december 1857, sida 3

maäkuges uvtoörlga utlaätande ut! denna vigugatraäga, så skyndsamt som möjligt är, inhemtas. Då man väl kan taga för afgjordt, att banken under närvarande konjunkturen uppköper allt det kontrollerade silfver och guld i arbetad form, som åt densamma till salu erbjudes, och betalar det efter högsta pris, som är faststäldt uti nu gällande bankoreglemente, så torde någon särskild motion i detta åfseende för ändamålets vinnande icke vara af nöden. PER 67 ROTEN Ehuru vi förut meddelat ett referat af dr Säves anförande vid de allmänna öfverläggningarne rörande religionsfrihetsfrågan ha-vi dock icke velat vägra införandet af detta anförande, som -han till oss skriftligen aflemnat, tillika med några af honom gjorda noter med anledning af de anmärkningar, för hvilka detta anförande varit föremål, De införas till den kraft och verkan de ega och stå helt och hållet för hr doktorns räkning: Såsom förutvarande ledamöt af rikets ständers lagutskott har jag vid flera föregående riksdagar haft tillfälle taga i ompröfning frågan om 1726 års konventikelplakat, och med detta utskotts majoritet har jag vanligen varit ense derom att, oaktadt sin otvifvelaktigt goda syftning, plakatet i sin närvarande form är för vår djupt upprörda tid ej rätt lämpligt, ej heller i utöfningen visat sig fullt verkställbart. Men intet lagutskott, i hvilket jag deltagit, har likväl vågat föreslå dess totala upphäfvande, utan att sätta i stället. någon annan föreskrift, som åtminstone omedelbart kunde skydda vår evangeliskt-lutherska kyrka för all den oordning och förvirring, som. måste blifva en följd af ett alldeles ohämmadt proselyt mmakeri och sektväsende. Man besinnejden jäsande oron i vår tid, förenad med en lika benägenhet att öfvergå, antingen till fullkomlig otro och sedeslöshet, eller till hvarje slag af religiös öfverspänning och öfvertro. Man besinne de åter uppvaknade sekternas otålighet och ifver att åt sig vinna anhängare, och slutligen katolicismens aldrig upphörda, men nu isynnerhet verksamma ansträngningar att för sitt omvändelsenit hos oss: vinna insteg och vidgadt utrymme; . Att i allt detta ej ligger någon fara för den svenska statskyrkan skall endast den kunna påstå, som är obekant med sitt eget lands historia, med andra länders religionsstatistik och med Roms anspråk. Man åberopar för att insöfva oss i säkerhet den evangeliska sanningens egen kraft att upprätthålla och värja sig mot hvarje anfall, och äfven jag tror på denna ljusets segermakt, att slutligen öfvervinna mörkret, tror på Herrans löfte, att den evangeliska kyrkan är bygd på ett fast hälleberg, det inga ondskans makter skola blifva öfvermäktiga. Men detta hindrar ej, att ett ganska sorgligt, om ock öfvergående tillstånd af andligt mörker och religionssvärmeri hos oss kan uppkomma, och då -katolicismens förfäktare äfven anföra åberopade skriftställen såsom bevis för sin kyrkas suprematioch herravälde, så kunna de naturligtvis derati bj finna ett skäl att afstå från ihärdigheten att i vårt land söka återeröfra, hvad de anse sig här hafva orättmätigt förlorat. Men om också detta änou vore en-mer aflägsen fara, om det närmaste onda alltid är att befara från sekterna, hvilka i samma stund, som här blir full religionsoch konventikelfrihet, öfver oss skola inbryta med en här af svärmeandar, otålsamhet, vidskepelse och andligt förtryck; är det skäl att blottställa kyrkan för en sådan brytning, under det att kyrkans egen Herre har ålagt oss. att icke blott bedja, utan äfven vaka emot försökelserna, samt att omsorgsfullt bevara det oss anförtroåda arfvet af våra fäders tro och ljus och frid och trygghet? 4 Men, invänder man, hvad kan någonting så i det hela lofligt. och oskyldigt; som att i större eller mindre sällskap hålla husliga andaktsöfningar, bibelförklaringar m. m., hvad kan detta skada? Måste det icke tvärtom bidraga till trons upplifvande? Jag vill visst icke neka, att om ordet, uppsigten vid sådana tillfällen alltid fördes antingen af.den offentliga :läraren sjelf eller af upplysta och fromma. lekmän, så skulle mycket godt i afseende på andligt lif och fromhet genom dem kunna väckas. Men -konventiklarne äro icke alltid livad de borde vara, utan ofta raka motsatsen. Betänkligheterna deremot äro nemligen i allmänhet följande: 1:0 Att i stället för sedlighet och religiös: frihet appstår oftå det odrägligastesamvetstvång under partiets vanligen högst ensidiga meningar och grundsats6r, ja, stundom under sjelfva dess yttre egenheter: Man tänke på independenternas andliga klubbär under Cromwells tid eller på vederdöparnes våldsamma uppträdande under den första reformationstiden. 2:0 Att så lätt plågar uppstå fördomen om egen fullkomlighet och ett obilligt nedsättande af-detsedliga och kristliga värdet hos andra än dem, som besöka dessa sammankomster, och hvilka derföre kallas opånyttfödda och verldens barn. 3:0 Fördömandet af alla äfven -oskyldiga nöjen; sn nedslående, dyster åsigt af verlden, ja, äfven af utsigterna. i-det tillkommande, somman föreställer sig efter vissa orätt förstådda och illa använda bibelställen. De dunklaste profetiorna, de som gifva mesta näring åt inbillningskraften, äro de, med hvilka man helst skall sysselsätta sig. Äntdligen bidraga dessa konventiklar ej litet till ett skeft bedömande af den kristliga bättringen och dygden, som man or kunna uppnås genom att antingens blott frössa i omma rörelser eller vanmäktigt lyssna efter nådens ingifvelser, utan den ansträngning som fordras att fullgöra ens de angelägnaste af lifvets pligter. Följderna af dessa sammankomster, då de. ej af ett upplyst nit ledas, äro.således i allmänhet förvirrade religionsbegrepp, ofördragsamhet mot olika tänkande, ja, äfven mot egna lärare, anhöriga och vänner, svärmeri.och stundom verklig förryckthet, eller ock hvad som ännu sämre är, om egennytta ledt härtill, skenhelighet och-hyckleri! Huru mycket dr Luther-var häremot, visar sig af flera hans skrifter, isynnerhet af -brefvet till amtmannen -Eberh. von der Tannen, angående, dem; som hemligen smyga omkring uti vinklar.och vrår-och predika.!) Detta är den allmänna beskaffenheten af ett okontrolleradt konventikeloch sektväsende äfven i andra länder. Har nu förhållandet visat sig bättre i värt eget land? Jag vill blott yttra mig om den landsort jag sjelf tillhör eller är närmast, nemligen Medelpad och en del af Helsingland: Läseriet stod i sistnämpratet ) Måhända skall hr rådman Henschen, sem så fligt åtagit sig konventiklarnes och de kringresande predikanternas sak, finna tillämpningen af följande dr Luthers ord i brefvyet: Likasom en furste sitter med sina rådsherrar uti rådet, eller en borgmästare med sina rådmän, då den ene står upp och talar och sedan en annan derefter, hvarpå alla de andra endrägtligen följa honom, som det bästa rådet gifvit hafver, hjelpandes sålunda den ene den andra att rådslå; så att allt går skickligen till; så hafva ock profeternä varit: kyrkans råd, till att lära den heliga skrift samt att regera, och försörja församlingen, Skulle man nu kunna fördraga, att en främmande. landslöpare komma smygandes, eller en borgare ville okallad tränga sig in i rådet, att mästra och straffa borgmästaren? Jag menar der blefyve intet godt utaf; man skulle just snart taga en sådan för hufvudet och låta honom veta, hvad -hans frid tillhörde. Ännu mindre kan man det tåla, att en främmande smygare tränger sig in i det andliga rådet, d. ä. uti predikoembetet eller att sitta bland profeterna; — eller att lekmän understå sig att okallade predika i församlingen. Detta vttranda hämmas sva 2 sas SD I sn RS RR ANA AR COSb ket Fet, få ft fado prnt Dn fas rst FÅ