Aftonbladet – 4 december 1857, sida 2

I — LL 1 ooo Hoo! ett ordentligt jägarrop, som vittnade om att hennes lungors styrka stod i full öfverensstimmelse med hennes bens, reste hon sig upp, strök håret ur ansigtet, satte hatten tillrätta och klef i land. Lars Abrams öfverraskning och förnöjelse låter icke beskrifva sig, då han nu i den feta, bastanta unga flickan framför sig igenkände en bekant sedan sin barndom, moster Magnets Lottan, hvarom han påminte sig att hans mor talat i sitt bref såsom varande husmamsell hos brukspatrons. Lotta Magnetl utropade han förtjust och nalkades så skyndsamt som stenar och buskar tilläto. Hur kan det vara möjligt att jag råkar dig här? Den unga flickan vände sig om, helt förfärad att höra sig tilltalad, kanske som hon trodde af Necken sjelf, och sade i sin ordning förvånad: : Kors bevara mig, serjag rätt? Lars Abram Lundån ! Ä Lars Abram berättade henne med några ord, hvart han ämnade sig och hur han råkat vilse och slutligen stannat här vid sjöstranden, då han icke kunde komma längre: Nå det kan jag då kalla riktigt romaneskt, sade Lotta, och slog sina knub iga och nåot röda händer tillsammans, att du just skulle råka på oss här — ty mamsell Julia och jag ha just af en händelse rott hit öfver i qväll, efter vädret var så vackert och mamsell Julia ville teckna af den här utsigten, som hon tycker är så vacker; det fans ingen till hands för att ro, och så bad hon mig följa med... Nog visste jag att det skulle komma en informator för smågossarne, men att det var du, det kunde då aldrig falla mig in ... kors så roligt Och den gladh nta flickan skakade hans hand och skrattade så att alla hennes oxeltänder syntes,