Aftonbladet – 4 december 1857, sida 2

sig, måste han likväl medgifya att detta ställe var förtjusande. Just der han stannat, hade man nyligen huggit och uppstaplat några vedfamnar, så att den lilla öppna plats, på hvilken hans kärra stod, var ölvertäckt med bark och spånor. Midt emot på andra stranden syntes några små grå kojor, hvarur röken uppsteg rakt emot himlen i en ljusgrå pelare; men hur skulle han komma dit för att få underrättelse om vägen, det var allt för långt att ropa, och stränderna rundt omkring sjön voro så tvärbranta, att det åtminstone icke syntes möjligt att annorlunda än klättrande och krypande komma omkring den. f Lars Abram hoppade ur sitt åkdon och såg sig bekymrad omkring, I detsamma nådde tonerna af ett vallhorn hans öron och ekot emellan bergen upprepade ljudet deraf. Här funnos då likväl menniskor i närheten; och Lars Abram beslöt att gå deråt ljudet hördes. Han band hästen, gick ned till stranden, klättrade öfver några stora stenar, och rödjande sig väg genom de täta albuskarne, nedkom han på andra sidan til en liten bugt af stranden, der en ökstock låg. I början trodde han den vara tom, men såg snart att en qvinlig varelse — i en just icke särdeles fördelaktig ställning, liggande framstupa öfver sätet i båten — var sysselsatt att ösa ut vattnet som fannes på bottnen deri. Hennes bastanta ben, i hvita bomullsstrumor, blottade öfver vadorga, togo Sigvisserigen rätt väl ut i den nedgående solens strålar, men den blygsamme studenten visste likväl icke rätt, om han skulle gifva sig tillkänna innan hon slutat sitt arbete, Hans villrådighet blef emellertid icke lång, ty med ett högt, ljudeligt och långdraget Po!