Aftonbladet – 4 december 1857, sida 2

sten har gått hit med honom; nu är det bäst att han följer med mig öfver sjön, efter han just ämnar sig hem till herrgården, och du kan vara snäll att säga till Petter Jansson att hah hemtar sin häst här... Se här har du några pepparkakor för besväret — tillade Lotta och öppnade en liten korg som hon bar på armen. Lars Abram lytte emellertid ur sin kappsäck och bar den med Lottas kraftiga biträde till båten. Men mamsell Julia glömmer -jag alldeles af! utropade Lotta hastigt, vände sig om och utstötte ännu ett af sina Jägarerop. Ett lågt och melodiskt svar ljöd genast helt nära dem, och den för andra gången öfverraskade studenten stod helt orörlig och beskådade denna andra uppenbarelse, Solen, som icke mera lyste nere vid stranden, förgylde likväl ännu träden och bergen uppöfver dem, och belyst af detta klara rosenröda sken, stod på bergspetsen, alldeles uppöfver Lars Abram och Lotta, en ung flicka, som i detta ögonblick med sina långa och gula hårlockar, sin halmhatt i ena handen och ett album i den andra, kunnat anses som en förträfllig typ för dessa romantiska resande engelska misser, som med sina albums klättra upp öfverallt för att råka i äfventyr, falla i dåningar och bli nedburna igen. .. ss ars Abram tänkte emellertid icke härpå, och om han skulle liknat henne vid någönting, så hade det utan tvifvel blifvit vid en a himlens englar, hvarom han drömt som arn, Och sant är, att den unga damen med sina himmelsblå milda ögon, In bleka rodnad och sin fina, smärta växt, hade någonting oändligt behagligt, och aldrig hade hennes gestalt synts mera späd och luftig än i detta ögonblick, Hon påminte om eh nyss utslagen