Aftonbladet – 4 december 1857, sida 2

NNSWtWN5i mm MkMm mk — Nu bär det så väl till, att du ror öfver sjön med oss hem; ty att vända hela långa vägen tillbaka till landsvägen, blefve fasligt långt och tråkigt. Se der, ser du herrgården tvärsöfver sjön, mellan löfven der borta i viken. Men du har väl dina saker med, dem kunna vi också taga i båten; hvar står hästen kärran ? fortfor Lotta ifrigt och välviligt. : Tas Abram giek tillbaka igen, följd af Lotta, som, vid åsynen af den lilla gula hästen, skrattande utropade: Kors, det är ju Petter Janssons häst! Nå då var det icke underligt att han gick hem, när han blef lemnad åt sig sjelf. Det är Petters torp, som ligger der midt öfver, och han är van att gå denna vägen. Hon pekade på en smal och slingrande gångstig mellan klipporna och stenarne på andra stranden af sjön, som Las Abram icke observerat. . Nu ska vi ropa åt deras yallflicka, som jag nyss hörde, så kan hon taga reda på hässten och kärran. : Lotta upphäfde ett rop, som kom Lars Abram att rygga tillbaka några steg af fruktan för sina örhinnor, och sedan hön upprepat det ännu en gång, hörde de vallhornets ljud på något afstånd. Dessa vexlande ljud upprepades ännu några gånger, och efter tio minuter sågo de en liten barbent och solbränd flicka om tio eller tolf år, som med en lärftspåse på ryggen och ott bockhorn i handen hoppade utför berget bredvid dem. Hör du lilla Stinax, sade Lotta, sedan barnet kommit ned och med sina stora förvånale ögon helt tyst betraktat ömsom den resanle her, hästen och Lotta. Den här herrn, som kommit ifrån gästgifvargården med er väst, har råkat taga felt om vägen, och hä