Aftonbladet – 3 december 1857, sida 2

semödanden haft hos: bönderna, Mvilka senare sfver hufvud taget icke — lemnade åt sig sjelfva — näkta inse hvarken nyttan eller vådan af religionsrihet, utan trö, härntinnan söm i allt ännat, blindt på Hvad presterna säga dem. Det: är fördenskull för presten en temligen lätt sak att så utmåla relisiös frihet, att allmogen blir lika rädd för den som för hungersnöd, pest och krig. Från predikstolarne, vid sockenstämmor, sjukbesök, på kalaser — kortli1 gen: vid alla möjliga tillfållen, då presterna varit i umgänge med folket, hafva många ibland der i de lifligaste färger skildrat det elände, söm inom landet skulle uppstå om: religionsfrihet -blefve införd. Deraf de opinionsyttringar, som från folkets sida någon gång låtit sig förnimma mot sådan frihet! Så troget sig göra låter vill jag här försöka att är minnet återgifva hufvudsakliga innehållet af ett tal, som en af de skånska presterna en gång höll till åtskilliga bland sina församlingsboer: Kristlige åhörare: Under en lång följd af år häfven I baft den lyckan, att inom dessa-heliga tempelmurar höra Guds ord rent och klart förkunnas, utan att några irrläriga satser drifvits, som kunnat på ringaste vis skada eder tro, den I från fäderna ärft hafven. Stilla och fridfulla hafva också edra dagar framflutit; glädje, lycka och frid hafva blom: strat inom edra hem och i edra hjertan. I tukt och Herrans förmaning hafva edfa barn uppvuxit, utan att i deras tnga Bjälar något frö till villfarelser någonsin haft tillfälle att sig insmygå: Vårt samhälls les frid -har ända hittills fåit vara ostörd; inga falsta profeter, inga villoandar, inga fridstörare hafva oroat oss, utan i lära som i en i Har allt varit godt och väl. Men nit är dö ännorlunda! (utropade presten. med den förskräckligaste stentorsstämma. Nu har Satan släppt: sina tjensteandar lösa, hvilka börjat gå omkring oss såsom glupande ulfvar, sökande hvem de uppsluka må, Nu-hafva, vi fått på hal sen villoandar, irrlärare, mennilsköförförare, Guds namns försmådart, så Gud sig nådligen förbarme! Här predikar en: baptist, der en mormonist; här en katolik, der en metodist, en svedenborgare, qväkare; Hernhutare och hvad de allt heta, — förvrängande till den grad Guds :ydliga och klara ord, att det knappt blir igenkänligt: och — märken väl — de göra detta i den förskräckliga afsigt, att såmedelst med lätthet kuuna :öra själar till helvetet. : Til den grad. hafva menviskorna, I icke undantagne, ådragit sig sin Guds vrede, att han nu fuärnit sig föranlåteh borttaga ljusastakan från oss, och tillåta afgrundens furste hårdt pröfva eder tro. Men så framt eder eviga välfärd är eder kär, lyssnen ej till förförarnes röster, till de hala tungornas smilande ord! Fördrifver såsom skads ga odjur villfarelsernas gräslige predikanter, hvarhelst de påträffas, och kommen välihåg att, enligt Guds ord, inga andra än edra lagliga prester hafva rätt att uppträda såsom lärare, eller förmåga att-så, som Gud vill det, utlägga skrifterna. Hvar och en land eder, kristlige åhörare, som är hög öbetänksam att afhöra hvad t. ex. en baptist .har att förkunna, eller tillåtet en sådan djefvul i. mennisk ohamn att vistas inom vår församling, han Visar dermed uppenbarligen; att han vandrar på den.breda. vägen, som drager till fördömelsen. Derföre, eho du är, min: kristen, som vänder ditt öra till. lögnens stäm no eller sitter der de bespottare sitta, du är på väg att störta i den sjö, söm brinner a: eld och svafvel. Sägen, 9 sågen, I dyrköpta själar (predikanten börs jade gråta): kunnen I fördraga, med lugnt samvete fördraga, att vederdöpare och andra själaförderfvare fritt vandra omkring ibland eder; utspridande sitt gift ttll höger och venster? Kännen I itke inom eder en helig uppmaning att börjagå dessa tislingar, sonr sprida sorg och elände hvar de dväljas, störande hemmens: frid; afkylande-den inbördes kärleken mellan make och maka, föräldrar och barn, husbönder och tjenare? Sägen! — viljen I icke, om så påfordras, med våld drifva dessa onda-atdar-bort, som nu smyga omkring edra hem både när I vaken och sofven — drifven dem bort, på det Tydkaris öch medgångens sol ej måtte upphöra ätt sända eder sina lifgifvande strålar, — — — (Bland mängden hördes ett sorl, som lät ana att prestenstal haft åsyftad verkan.) DR Om nu hvarje prest i denna anda:talar: till sina lättrogna församlingsboer (och att många prester göra det, är utom allt tvifvet) — kan man då undra på att ofördrägsamhet och falska föreställningar i religionssaker finnas bland alliiogen! -— Mig har det ofta förekommit underligt, att proselytmakerietsi vårt land kunnat ha någon framgång, och att icke hvarje baptist och mormonist, som arbetat såsom proselytmakare, blifvit stenad. Men hvad som icke i detta fall skett, kan ske; ty — presterna förmå mycket i fråga om begägnande af köttsliga vapen till villfarelsörnas bekämpande. Prösten an lan I vår tid, hår man sagt, och jag medgifver att så är; men hvems är skulden? Är det icke presternas egen, som på intet vis vilja taga reson, utan på allt sätt arbeta på att ådraga sig hvarje rättänkande menniskas ovilja? Den hårdnackade motsträfvighet de ådagalägga, då det gäller tidsenliga reformer; den kärlekslöshet, som ofta föjer sig hos,dem, i stället för att just de, såsom andans lärare och ledare, skulle visa prof på sann kärlek, ödmjukhet osh försonlighet; den liknöjdhet de städse visat för folkupplysningens sak, och den snikenhet efter slem vinning som ej sällan utmärker dem — säg, är icke allt detta tillräckligt att göra dem till föremål för rättvist klander och framkalla mot dem en harm, som den mest tålmodige icke alltid är i stånd att undertrycka? Att bland presterna, såväl som bland hvarje annan samhällsklass, finnas hederliga, kristligt sinnade, upplysta och i allo aktningsvärda män; må visst icke nekas; men deras antal är ej nog stort, att det, vid bedömande af ståndet i dess helhet, kan tagas tillräckligt i betraktande.