Aftonbladet – 3 december 1857, sida 2

min del tycker kan komma på ett ut — det fins intet nytt under solen. NA väl, det är nu:ensaf. dessa likgiltiga fi-gurer jag vill söka framställa för er. Det är den gamle -magistern jag vill låta er se, så som jag sjelf ser honom, ; För 12 eller. 13 år sedan blef jag som liten. pojkes i egenskap af hans blifvande di scipel,; presenterad för honom; och i sanning hans första åsyn behagade mig icke och kom en ordentlig rysning att löpa öfver min lilla rygg. Hans ansigtes ovanliga magerhet, dt utstående käkbenen och kindknotorna; de djupö ögonhålorna och groparne vid tinningarnc gåfvo honom utseende af en dödskalle, hvilken de blå glasögonen alls icke gjorde an genämare. : Allt detta, i förening med mitt fattade begrepp om en skolmagister — ty jag Var er temligen bortklemad pojke — bragte mig alldeles ur koncepterna. Men de första ord bar sade mig med-sin låga, milda röst lugnade mig genast; det låg så mycken mildhet, barns lighet och fromhet deri,-att den fann genastc vägen till barnets hjerta, och då han dertil af en händelse aftog de, i mitt tycke, hem ska glasögonen, för att torka dem på sin blå rutiga näsduk, och jag såg hans ögon tankfulla och vänliga hvila på mig i några mlnuter, då kände jag med ens lika mycket förtroende till honom, som jag förut känt förskräckelse; och magistern blef ifrån detta ögonblick ett föremål för min tillgifvenhet och vördnad. Jag känner ännu riktiga samvetsqval öfver alla de pojkstreck och upptåg, den lättja och tanklöshet, hyarmed jag oroade hans fromma sinnes: oaktadt min kärlek till honom. Sedan dess harsskolpojken blifvit man, ty 13 år är en lång tid. Magistern deremot såg redan då, vid 40 år, nästan lika skröplig och gammal ut som nu. Skinn och ben, det enda han hade qvar; förändras obetydligt; han går nu något mera lutad; det är allt; men tre eller fyra uppsättningar af pojkar, med hvilka han traggat och läst, ha utgått ur hans skola för att efterträdas af andra.