Aftonbladet – 2 december 1857, sida 2

för, måhända Koldinghaus? frågade jag förargad. Nej, det kalla vi Koldings slott. Nå, Gud ske Iof. ändå det åtminstone Förvatt gå vidare, Kolding slott, beläget strax utanför Kolding, är en praktfull ruin, en storartad och i sanning imponerade ruin, och den har tyckts mig fullkomligt motsvara sitt rykte. Den presenterar sig majestätiskt på ganska långt håll; liksom den Kolossala vålnaden af en kämpe från romantikens sagodunkla tider... Såsom ruin daterar den sig likväl från icke så synnerligt längesedan. Det var 1308 slottet afbrann, påtindt, såsom det tros; af spaniorerna, hvilka -då, såsom en afdelning af den franska armåekår, hvilken under Bernadottes befäl skulle öfver Danmark gå på Sverge, lågo inqvarterade i dessa trakter af Jutland, men gjorde sitt bekanta myteri, öfvergåfvo under Romanos ledning den franska fanan och räddade sig öfver till Göteborg, der de af engelska fartyg upptogos och fördes hem. Det har till och med varit sagdt att slottet hade blifvit påtändt just i akt och mening att öfverbefälhafvaren Bernadotte. som der någon tid sjelf haft sitt högqvarter, skulle blifva innebränd, men detta anslag, om så verkligen varit åsyftadt, misslyckades genom :den tillfälligheten, att marskalken dagen förut hade lemnat slottet: och flyttat in till Koldings stad. Om jag ej msstager mig, hade marskalken sin son Oscar hos sig på denna lilla tur han från Hamburg företagit sig för att sjelf närmare leda de förestående operationerna. Ceesars lycka vakade öfver begge. På vägen från Kolding till Haderslev — vi inträdde nu i Slesvig — har jag passerat genom hernhuterkolonien Christiansfeld, och jag har till och med haft tid att taga denna lilla stad i allmännäre ögonsigte. Den är välbygd, nätt, städad, men har förefallit mig enormement tråkig. Dessa höga sallger längs med husraderna kasta öfver det hela en skugga af metodism, i hvilken sjelfva himmelens gladlynta föglar måste känna sig till: mods liksom barn i ett katekesförhör. Utanför bönehuset plaskade sakta ett springvatten, liksom -det hade öfverläst en botpsalm, och på gatorna såg jag knappast mer än en enda figur, en gammal mot grafven lutande hedersman, stultande långsamt fråm i forntida höga stöfvelskaft. utanpå benkläderna, precist samma typ som jag för tjugo år. sedan någon gång såg strutta ini det välbekanta fromma trähuset vid Lilla Trädgårdsgatan i Stockholm. Dessutom hade jag på hotellet, der jag ett ögonblick gjorde halt för att värma mig vid en af dessa ypperliga porslinskakelugnar, hvilka utgöra en af Christiansfelds industrier, samt i allsköns ro göra mig förtrolig med dessa förträffliga pepparkakor, hvilka äro en annan stor indu? stri. på platsen, dessutom — säger jag — hade jag der tillfälle att buga mig för tvenne fromma systrar, hvilka just nuvanlände hit från landet, för att bevista aftongudstjensten i Christiansfeld. De inträdde med stor hast i väntesalen, der jag uppehöll mig, aflade der sina ytterplagg och hjelpte derefter hvarandra framför spegeln att ajustera den af resan litet medfarna toiletten. Hur tycker du koleretten. sitter?... Gud, så lockarne blifvit utpjaskade! tittade ännu en gång i spegeln, yttrade ett näpet: Hast du dein Buchlein? samt skyndade ut för att icke komma för sent. I Haderslev var naturligtvis — marknad. Marknad hvart jag kommer! Stor. liflighet rådde i staden, Vida större än i Odense; det var knappast man kunde framkomma genony gatorna, och min vagn måste taga en lång omväg för att nå hotellet. Allmogen talade utan undantag danskt tungomål, och ett, som på tonen och äfven på en mängd egendomliga variationer af örden nästan snarare skulle tagits för en Sk än en dansk dialekt. Laurids Skau, soi jag här skulle besöka enligt min på förhand lagda plan, bodde — enligt min vägvisares uttryck — endast ett böss-skott (icke -bösse-skud) utanför staden; detta var nu exempelvis komplett svenska. Deremot på hotellet hos herr Petersen talades endast tyska, och det hjelpte icke ens att jag förklarade mig-vara från. Lappland och icke (kunna ett ord af detta språk, jag måste deran, jag måste lära mig det för tillfället; men. också qvitterade. herr Petersen min räkning med frasen besonders.dankbar,. I källarsalen hvimlade det likaledes af tyskbrytande landtjunkare och arrendatorer; på sjelfva postbefordringskontoret var det en liten puekelryggig herre, som med god smak utskref åt mig min biljett enligt kongl. danskt formulär, men öfverräckte den åt mig med ett Fönf Uhr ganz genau! Allt detta är dock ännu alltjemt försöket och den passiva oppositionen. Jag vill äfven här icke göra mera af det än det är, men jag annoterar fakta; hvilka dock hafva sin relativa vigt och betydelse. Genom Apenrå har jag endast som hastigast passerat. Staden är rätt kuriös genom sin gammaldags byggnadsstil med de utbyggda bottenvåningarne på hälften af hvarje hus, en egendomlighet, -. som igenfinnes i de flesta städer längre sydpå, der de hanseatiska traditionerna ännu ej gifvit fullt vika för nyare arkitektur. Liksom i: Haderslev äro emellertid ännu Kär alla handelsoch handtverksskyltar affattade på danska, ett bevis för att åtminstohe landtbefolkningen är fullkomligt dansktalande; deremot i Flensborg förändrar sig detta på en gång, så att derstädes knappast en af femtio skyltar eller inskrifter utanpi husen är dansk. På posthålleriet i Åbenrå taladesäfven, märkligt nog, efter förhållandena, danska språket och detta äfven af damerna på stället med : fullkomlig renhet; åter i Flensborg vadade man i plattyskan hvart man kom och gick, oaktadt här specielt äro danska elementer (såsom t. exembetsmannakåren vid appellationsrätten), hvilka borde utöfva ett visst inflytande på hela ställningen lerstädes. Danskt mynt: mottogs emellertid alldeles oprotesteradt, och detta är att anse som stt framsteg. ; ND a an AA Oker oto nn TRA