Aftonbladet – 30 november 1857, sida 1

Trovatoren. — Publiken börjar samlas. — Allt hvad juvelerare i Palais Royal, allt hvad Lyon och de skickligaste modister kunnat åstadkomma lysande och dyrbart tager plats på första raden. Damerna äro insvepta i kabylkappor, som i höst blifvit på modet. Det är svårt att låta bli att småle; då de sköna sätta sig i logerna. Herrarne äro tjenstaktiga i hög grad; men ändock vilja krinolinerna svalla öfver. En gammal. dekorerad herre, en dia förmodligen, arbetar med en ung dams rinolin minst i fem minuter. Han stoppar och stoppar undan, men krinoliner lyda icke, de äro de mest uppstudsiga af alla varelser i verlden. Stackars karl! Han måste slutligen uppgifva försöket att få sitta bredvid sin dam. Il Trovatore börjar. Ett gripande vemod genomgår denna opera. Fjerde akten är ett mästerstycke af skön tragisk effekt. Inga vackra baletter, inga granna dekorationer höra till denna opera, som, jag vågar tro det, ovilkorligen skulle anslå Stockholms publik. Mario och madame Steffanone voro om aftonen vid god röst. Den fina publiken hänfördes af en den herrligaste romans; den ropade fram dem. Romansen omsjöngs tre gånger, och ändock var man icke belåten. I italienska operans foyer har du tillfälle att studera parisernotabiliteterna. — Vi stiga derföre en i denna elegarta salong, der publiken fördrifver mellanakterna. En parisare som känner sitt folk, är nog artig att säga oss: Der promenerar hertigen af Broglie, gift med en dotter till madame Staöl von Holstein. Ni har väl hört historien om honom och kejsar Napoleon III. — Broglie är orleanist och således icke stor vän af Louis Napoleon. Då han böll sitt inträdestali franska akademien, höll han besynnerligt nog ett loftal öfver: den 18 Brumaire och pikade statsstrecket 151. Som ni kanske vet, är det