Aftonbladet – 28 november 1857, sida 1

gas vara en bildningsanstalt, är det i Paris. Ar scenen der dålig, blir folket dåligt. Man har derföre på senare tid börjat förbjuda uppförandet af allt för slippriga pjeser. Folkteatrarne vid boulevarderna äfias om att få stycken med moralisk halt. Dygdens belöning och lastens straff är ett stående tema i de dramer jag sett uppföras på theitre de la Porte Saint Martin, Gaite och flera andra teatrar, som mycket besökas af massan, Men den franska moralen är nästan alltid lös. Det finnes ingen kärna, ingen inre poetisk skönhet och kraft i karaktersteckningen. Författarne äro patetiska, qvicka, snillrika, spelet konstnärligt; men ändock går åskådaren merendels med hjertat tomt från teatern; ty det dramatiska fyrverkeriet var endast anlagdt på det yttre, på effekten för ögonblicket. Det behöfves något ännu mera än granna dekorationer och fraser, qvickhet och fyndighet, om en pjes skall kunna utöfva ett sant bildande inflytande på menniskohjertat. Med nöje såg jag cn liten ny nätt pjes, kallad le Copiste eller Renskrifvaren, på theåtre du Gymnase, denna, scen. till bvilken Scribe och flera utmärktäre författare lemna sina vådeviller, hvilka ock ej förlora på att blifva spelade derstädes. Man är på denna teater färdig att öfverse med en och annan slipprighet, att blunda för äktenskapliga snedsprång. att beundra det qvicka och fina galanterict emedan artisternas spel är så utsökt, fint, naturligt och ledigt, att man glömmer bort att tänka på det ofta ytliga innchållet. Kejsarinnan säges beskydda Gymnase, hvars artister ercllanåt spela för hofvet. Efter Renskrifvaren uppfördes en stor bagatell af Dumas, LInvitation å Ia -Valse samt sedan en komedi. med titeln PEselave du Marin (Mannens slaf), en äkta fars, mycket rolig, men mycket slipprig. Affischen, eller rättare toatertidningen, nämde dock ett fruntimmer som författarinna. (Forte.)