isiska förmågan att skandalisera offentligt. I vörjan af Oktober hade Sköna konsternas akademi sitt årssammanträde och utdelade riser. Sedan ordföranden öppnat sammanomsten med ett, hvad stil och innehåll beräffar, lyckadt tal öfver den bekante målaren David och derför blifvit applåderad, börades prisutdelningen. Den förste af de bejönade rönte lifligt bifall från publikens sida, men då en ung man framkallades, för att mottaga violinpriset, utbröt en storm af ovilja bland auditoriet. Den unge konstnären darrade och bleknade; man hvisslade, man stampade, man protesterade med lungor, armar och fötter. Delinqventen för denna skandal försvann genast ur salen; men knapt hade han aflägsnat sig, förr än en ny skandalscen uppfördes. Starka hvisslingar hördes från venstern och applåder från högern. Larmet blef olidligt då en skulptör framträdde för att prisbelönas. Jag beredde mig på att retirera, emedan det såg ut som handgripliga demonstrationer skulle komma ifråga, Ordföranden äiskade ljud; men omöjligt. Larmet öfverröstade honom, Hvisselpiporna skreko som på lokomotiver. Ordföranden hviskade då några ord till en officer som var närvarande. Om några minuter var huset omringadt af miliär och polis. Amfiteatrarne rensades. Ingen irresterades dock, förmodligen emedan kotteriet var för stort. Sedan publiken blifvit aflägsnad, fortsatte akademien sina prisutdelningar. Tänk om vår Svenska akademi skulle råka ut för en sådan kritik från allmänhetens sida. Sådant är dock otänkbart i Sverge. och väl är det. Vår bildade allmänhet skulle aldrig kunna förgå sig derhän, som de franska herrar och damer, hvilka skandaliscrade öm konsternas akademi i Paris i Oktober RAT Men nu till teatrarne. Paris har, som ni vet, icke brist på sådana, en del sämre. en del bättre än våra svenska. Teatern är parisarens älsklingsnöje; han kan svälta Hera dagar för att kunna bestå sig en biljett till Thalias tempel.Om någonstädes teatern kan si