vara : statsreligionens välde och regentens ställning s:som chef för kyrkan, som man 1689 utfärdade toJeransbillen, som bevil:ar den största trosfr:het till och med inom statsreligionens sköte. Hvad har resultatet blifi Den 30 Maj 1851 visade en folkräkning, verkstäld på regeringens befallning, att England och refska pet Wales räknade 35 kyrkor eler sek er ovdent!i organiserade, och att det för öfrigt faus 63 separ. tistiska fraktioner, som voro ingen icke nog talka eller icke tillräckligt ordnade för att antaga amn af sekt. Eu officiel beräkning, som visserligen ke är fullkomligt erkävd, uppgifser att en tredjeel af engelska folket tillhör de trämmande kyrkorna och att den andra tredjedelen i verkligheten icke har ågon religiou. Aro dessa förhållanden afundsvärdar Är ett sådant fesultat det mål, hvartill man här sträfvar för ett folk, som ännu befinner sig lyckligt af den religiösa enhet som det åtnjuter? Vi tro det Vi måste således vända oss åt annat håll för att ett godt exempel att följa. R I Europa återstår blott Tyskland att från denna npunkt betrakta. Der bestär religionsfribeten i att ilata trämmande kyrkor att fingas utom och vid sina statskyrkan. Denna senare tillåter ingen, som finner sig i afgjord motsägelse till sina trosartikr, att förvlifva i församlingens sköte såsom medlen densamma; hon skiljer honom från sig och stöter honom tillbakå; men staten beviljar de affallande rätVigheten att qvarblifva i landet, ehuru utan gemenskap med församlingen, och vidtager för öfrigt alla mått och steg, som den anser nödvändiga i sitt om i kyrkans intresse. Vi medgitva att denna form af religionsfrihet ör verensstiummer med lutherska kyrkans ftundamentallasar, och att den skulle kuuna tillämpas hos o s: m skulle önska, att man icke allvör strängt dömd s, om vi vilja tillvägaga med klokhet och varsam: net, då vi införa den. Kyrkan kan icke med likgi! tighet betrakta de åtgärder, som staten tager i alseende på dissenterna, och de bisder, som den uppställer för dem, för att skydda henues medlemmar och hennes läror emot deras skadliga inflytande. D: gar som skola reglera dessa angelägenheter böra ra stiftade i en anda af mildhet och vishet: de a icke visa sig ofördragsamma, men icke heller vörlika sig med dem, som förnärma moralens grundsatser. De böra vidare reglera alla förhållanden meln kyrkan och dem, som icke tillhöra henne, i:en nängd särskilta omständigheter, säsom blandade äkcenskap etc. etc. och får till följd deraf en alldeles en vigt i afseende på de ömmaste intressen inom amiljlitvet, som ännu i Sverge bevarar en helgad sarakter, som det längesedan förlorat i Frankrike. Med ett ord, en reform af denna vigt kräfver en föregående pröfning, som ieke kunnat ske under den: sorta tiden sedan den kungliga propositionen afgafs. Dm denna proposition förkastas, hvilket jag förmo-; lar; så skall den emellertid qvarstå såsom ett frö ivarur andra skola uppväxa, och inom en icke längt aflägsen tid skall denua fråga erhälla allden utveck: ing, som den förtjenar, och blifva löst på ett för friheten tillfredsställande sätt, vi äro öfvertygade derom och önska det. I allmänhet fordrar det ett visst sjelfförtroende att. utgifva sig för toik eller organ för allmänna menin-. sen, och jag vill icke påstå, att de åsigter, som jag utvecklat, delas af alla svenskar. Tvärtom erkänner jag gerna att det i mitt fädernesland finnes 2 anhängare af oinskränkt religionstrihet, liksom icke mindre ifriga anhängare af inskränkningar, och hvilka få frossa vid blotta ordet frihet. Men antalet af de ena som de andra är ganska inskränkt; mellan dem befinner sig den stora majoriteten; och mitt syfte har varit att gifva eren ide om den ståndpunkt, som den religiösa frågan för närvarande har hos densamma. Då ni läst dessa rader skall ni måhända beklaga ett sätt ätt se, som ni skall betrakta såsom en villfarelse; men jag hoppas, att ni icke skall vägra er iktning för denna majoritet, som är litvad af ett så rinnande nit för hvad den betraktar såsom ett iolks förnämsta skatt, nemligen sin religiösa tro. Emottag, min herre, uttrycken af min utmärkta högaktning. Grefve H. Hamilton, Ständernas president.