Aalpbossens sida, samt den förskräckelse etter vilja och hätskhet, som gåfvo sig luft i många landsortstidningar, hvilket väl kunde 4 anledning att befara, att det i denna sak på ett betänkligt sätt str i minoriteten? Förnuttet tog dock ut sin rätt. skränarne drogo sig efter hand tillbaka. och när om: ett eller annat år derefter det på allvar blef fråga om att af. skatta rrningarne och öfverdrifternavi karantänsväsendet, var det knappt någön röst des till försvar för dessa. Det tillhir den progressiva pressen att i viss mån göra sig till framtidens målsman. och . detta synes oss vara ett af dess ädlastc och vigtigaste åligganden. Den bör vaka ötver samhällslagarnes upprätthållande mot godtycke och väld, men den måste äfven ha blic ken fästad på det mera positiva i samhällets lif: allt verkligt Hf är utveckling och framåtskridande; det är blott derigenom ett sambälle kan ega bestånd och verldshistorien har talrika vittnesbörd om, huru stater gått under. derföre att ögonblickets egoism Kade förträngt -all tanke på framtiden och det närvarandes många stridiga intressen väl hade sina mälsmän, men ingen förde framtidens talän. Det är för utvecklingen af en upplyst och natiönell allmän anda, hvilken i fria samhällen utgör den enda makt, som kän bringa gamia fördomar och egoistiska anspråk till tystnad. som dei liberala pressen i främsta rummet bör arbeta; ty der en sådan anda väckes till ett kraftigt lif, finnes en bättre garanti fur nationens bestånd och sjelfständighet, än den sorå kan ernås genom diplomatiska traktater. Pet är med tanken fästad på framtidens kraf och på den allmänna andans utveckling. som vi uppträdt i åtskilliga frågor, der några af dem; hvilkas uppgift det är att neutralisera den allmänna andan, och några andra, hvilka höra till de klenmodiga och senhjertade bland de liberala, tala om att vi stannat i m nö-riteten, derföre att inom en representation, så beskaffad som vår, det närva randes intressen, ärelystnader och passioner för ögonblicket trängt åsido den politiska klokheten samt framtidens rätt och intresse. Det är för bevakande af framtidens rätt vi uti jernvägsfrågan yrkät, aft man icke utan noggrann och sorgfällig undersökning skulle kasta. sig in på kolossala planer, för hvilkas realiserande man kastade omsorgen och bördan på kommande tider, och att man icke alltför mycket skulle lita på de granna finansiella förespeglingar, som då grundades på de utomordentligaste undantagsförhållanden och hvilka redan torde för hvar och en ha visat sig hvila på lösan sand i stället för den lugna statsekonomiska beräkningens hälleberg. I regentskapsfrågan var det icke någon minutiös bokstafsdyrkån, som föranledde vår ihärdiga opposition, utän en liflig öfvertygelse derom, att det för den närmaste framtiden vore af vigt, att man icke gåfve ett f.redöme af lättsinnighet vid behandlingen af grundlagens klara stadganden, när dessa komme i strid med hvad som för ögönblieket kunde betraktas såsom ändamålsenligt. Hvad. slutligen religionsfribetsfrågan angår, så ha vi i densamma icke heller haft ögonblickets intresse för ögönen.. Det är visserligen beklagligt, att den skamliga intoleransen uti teorien ännu längre skall qvårstå, och det laglöshetens tillstånd, söm för närvarande i afseende på dissenters eger rum, tills vidare fortfara; men för det verkliga framåtskriåaudet och utvecklingen af den allmänna andan i detta hänseende är den halsstarrighet. som det beståendesmålsmän härvid ådaga: lagt, mera gagnelig än skadlig. Man skall efterhand allt mera lära sig inse, att hela det äkta papistiska väsende, som -herrskar på det kyrkliga området, står i det innerligaste f:rhållande till vår politiska stagnation, ochatt den hierarkiska makten är den som först måste på allvar angripas och drifvas utur sina förskansningar, om det någonsin skal kunna bli fråga om verkliga politiska reformer i vårt land. Att det ännu fihnes några liberala, som icke klart inse detta, utan på sätt och vis taga hierarkiens parti, kan icke annat än väcka förvåning. Detemotf rundra vi oss alls icke der fver, att man är fiende till samvetsfriheten och vän till den hierarkiska makten på det hållet, der man mi jli gen tror sig kunna helt och hållet besvärja tidsandan och skratta åt alla reformsträfvanden, endast man kan lita på militärer, prelaier och — frimurare.