JÖ örleda andra att följa deras exempel, eller dem, som vå något annat sätt åstadsommoa oro eller förargel aom församlingen., Kommer denna lag att bibehålas eller ej: Detta är änn ej afg;ordt; diskussionen om densamma fortgår dagligen, och mäktiga röster öjas både för och emot. För min del är jag emeld af den öfvertygelsen, att landstörvisbingsstrafännu under någon tid bör bibehållas, och jag ervänner Öppet, att jag önskar detta. Det är möjligt, it denna bekännelse betydligt nedsätter mig i edra :gon och gör, att allt hvad jog kan hafva att säga anses: oiörtjent af er uppmärksamhet: men innan :: dömer mig, tillåt mig yttra några ord till mitt itträrdigande. Ehuru våra åsigter äro olika; böra vi dock vara use uti en punkt, nemligen den, att lagen bör vara tt troget uttryck af tänkesättet hos det folk, iör wilket den är stiftad. Är det icke den lagstiftande naktens pligt att oaflåtligt sträfva för att sätta folens instinkter och behot i samklang med menskligSetens fordringar? . Denna ma t kan stundom för detta ändamål gå den allmänna meningen i förväg: nen detta bör ske varsamt och utan att förifra sig, medan det eljest kunde hända, att lagen af det olk, för hvilket den stiftats, beträktades Såsom ett ugrepp: på dess heligaste rättigheter eller såsom ett trång i dess.d,rbaraste pligter. Men alltsedan reformationen har det svenska folset alltid betraktat upprätthållandet af tros-enheten -:åsom en helig rättighet, som det ansett sig skyldigt stt med lif och blod försvara. Meningarne kvuna atan tvifvel vara delade om landstörvisningsstraffets -erksamhet såsom afskräckande straff i och för afall; men hvad som är obestridligt är, att detta straff f den stora mängden i Sverge betraktås såsom -erksamt, samt att denna åsigt är så inrotad, att iet vore omöjligt att med ens genom en lagstiltingsätgärd utplåna den, Men oberäknadt dessa beinkligheter, så stöder sig svenska folket äfven på Luthers egna ord. Före hans tid straffade den ka.ol-ka kyrkan kätteri och affall med döden; Luther uppträdde med ifver mot denna lag, Om någon gör sig skyldig till kätteri, så må hån cke straffas med döden. deriör. Må man att börja ned söka upplysa honom och genom välvillig underisning återföra honom uti de heliga lärornas sköte. mm dessa törsök misslyckas, må man då söka förmå henom att gå i frivillig landsflykt; om han ej låter itvertala sig, om han ej frivilligt ger efter, må man 1å med våld utdrifva honom, hellre än att utsätta ie okunniga för hans lockelser. Jag vill gerna niedgifva, att det icke är sagdt att ullt hvad som kunde vara godt på Luthers tid, äfven våste vara det i våra dagar, och jag instämmer med r: andra tider, andra seder. Men icke förthy är det emellertid en sanning, att svenska folket ännu ir inbyrdt af sina gamla fördomar, samt ait det är svårt, ja till och med farligt att försöka röra vid dem, för att skingra dem. Innan man skrider härtill, är det åtminstone nödvändigt att tydligt öfverDevisa det om, att förändringar hafva blifvit oundgängliga, samt att upplysningens framsteg fordra, att-man vidtager jemkningar i sina uråldriga lagar. Frägan blir säledes denna: Kan och bör man införa tullkomlig, obegränsad. religionsfrihet i Sverge? Om detta ej låter sig göra, Hvilka lagbestämmelser bör man då sätta i stället för de nu gällande? Främmande länders erfarenhet erbjuder oss två skilda vägar att följa. j Betraktom, att börja med, huru det är stäldt inom ert eget land; Ni kan finna det djerft af en utländning, att han upphätver sig till domare i en sådan äga. men ni måste ursäkta mig, då jag på förand förklarar, att jag icke gör anspråk på någon elbarhet, samt att jag icke har någon högre önkan, än att draga den största möjliga vinst tör mitt :ädernesland af den kännedom och den erfarcuhet jag kunnat inbemta under de flera besök jag gjort i Frankrike, detta herrliga land, der jag sett mycket zodt, men tillika tror mig hatva upptäckt villtarel-: ser, at hvilkas följder det nu lider. Hvad man i Frankrike förstår med begreppet resfrihet har syuts mig i grunden icke vara något än indifferentism. Mig törefaller det åtminstone ydligt, att de, som styra staten och stifta lagarue, mäste vara utan en viss bestämd religiös ötvertygelse, ör att kunna och vilja göra iugen aåtskilnad mellan ie olika religionerna, för att behandla dem alla med samma opartiskhet. Kort efter den första revolutionens tid tillämpades Frankrike detta system med alla dess konseqvener. . Man har väl sedermera närmat sig kätolicisven, i det att man gifvit densamma ett officielt öreträde; men likväl utan att staten på något sätt rkänner dess lära med uteslutande af andra religionsuäror. I sjeltva verket tillåter icke allenast regerinsen flera religioner i sivt land, utan hon går ännu Aogre: hon under-töder dem. Hon aflönar tusentals satolska prester, hvilka lära folket att tillbedja jungru Maria, anropa helgon m. m., och utur samma sassa hemtar hon aflöningarne: åt. en mängd lutherka och reformerta prester, till hvilkas kall det hör tt motsäga de förstnämda och att bevisa, att deras ra grundar sig på villfarelse. Det är omöjligt att öfvertyga sig. om, att driffjeler till ett dylikt sätt att gå till väga är ett brinade nit tör sanningen. De, sem tro på den obeckade aflelsen, kutina ej medgifva att de, som föreka denna lära, hafva sanningen på sin sida. Det r svårt att finna någon annan förnuftig bevekelserund till statens: opartiskhet mot alla religiöner, än söjligen indifferentism. Hvad betyder det väl hvad nan lärer folket; dermed behöfver man ej vara så ;oga, endast folket är lugnt och belåtet! Detta förrällande är så stridande mot de grundsatser, som under århundraden varit rådande i Sverge, att man kulle möta oöfvervinneliga svårigheter, om man der ille införa hvad man i Frankrike förstår med relisionstrihet. Vi ause edert system. sakna lifskraft och framtid. ranska staten underhåller tre kristna religioner: den xatolska, lutherska och reformerta, d. v. s. de-reliioner som funnos i landet, då det nu rädande reigionsfrihetssystemet der infördes. Efter denna tid rätva flera sekter eller nya religioner uj pstått. . Bör aan nu utsträcka understödet äfven till dessa, om en vacker dag. blifva: mera kända och spridda and folket? Att ej bevilja dem ett sådant vore inonseqvent: hvariöre skola också icke äfven de yngta döttrarne af evangelium bekomma underhåll i genskap af statens guvernanter ), om de visa sig araj stånd att göra samma gagn som deras. äldre. syskon? Det hufvudsakligaste skäl, hvarföre jag icke skulle ; ilja samma religionstrihet som räder hos er, består min farhåga att få se indifferentismen vinna in-, teg bland massorna på samma gång som toleransen; staten. Sedan tjugo år har jag ofta besökt Frankke; Måhända har jag, oaktadt all. välvilja jag der: nt, varit olycklig i valet af n.ina relationer; detär så möjligt att det finnes mera. öfvertygelse hos de ranska katolikerna än hos de franska prötestanternä, land hvilka jag räknar hästan alla mina bekantska-. ver. Men alltid har min personliga erfarenhet fört vig till den sorgliga öfvertygelsen, att ganska få sersoner hafva en sann tro och ett lefvande nit i sin ligionsötning. Nå väl! Jag föredrager att mitt idernesland i andra. nationers ögon anses stå tillaka och våra barbari:kt, heldre än jag der ser den rosflamma slockna, som nu, genom Guds nåd, upp-; yser uorden. ärr Jag ämnar naturligtvis icke påstå att religionsfri heten, sådan den finnes i Frankrike, skulle vara den: ;nda möjliga i detta land; men jag här framstält de; käls på grund af hvilka jag antager, att-den icke. kon ihöras i Sverge. z i nu tll England: Tinnasicke der goda: Ra ad. är ntal tvifvel det mest id i verlden, och det var för att be-:. id 14