som Förenta Staternaxw Det finnes så mycket i-statsförfattningen som förtjenar allt beröm, att de borde vara mindre öretåliga med afseende -på smärre brister. . Denna ömtålighe blir likväl någorlunda begriplig; når vi på minna oss, att Norge i vid pass 400 år vari en dansk provins. och för endast 43 år seda: från underdånighet plötsligenöfvergick til en frihet, större än något annat europeisk: lands. Folkets stolthet och sjelfbelåtenhet liknar eR ypglings, som för första gången få: löda sig, t frack och fadermördare. Konung Qscar gaf, vid sitt uppstigande på tronen. Norge en särskild nationalflagga, och ingenstädes i verlden får men se ett sådant skrytantle med flaggor. Öfvetallt inuti landet och löngs hela kusten svaja de norska färgerna. Afundsjuka på Sverge och antipati mot svenskarne äro medfödda känslor, och dess: känslor uppfriskas beständigt genom motsva rande fördomar å det sistnämda folkets sida. Man mäste småle åt den närvarande så kallad: Rföreningem, mellan Sverge och Norge, nä: man kommer under fund med att de båda länderna ha sitt särskilta mynt; så att intetdera gäller till sitt fulla värde i båda länderna; särskilta tulltaxor och följaktligen tull visitationer sinsemellan. och att de äfven, on norrmännen finge sin vilja fram, skulle ha särskilta. diplomsatiska agenter utomlands. Likväl ligger Norges styrka obestridligen i des: förening med Sverge; ensamt skulle det endast vara cn makt af fjerde rangen. Till räckligt är redan gjordt för att tillfredsställs Borrmännens nationalkänsla och betrygga deras fri-. och rättigheter mot hvarje intrång: det vore nu på tiden att denna öfverflödigmisstänksamhet och afvoghet mot ett brödrafoik skulle upphöra. Svenskarne ega all den rfedbarhet, på hvilken norrmännen göra uteshitande anspråk, mera värma och öppenhet i lynnet, oely mindre skarpt utpräglad egoisn och sjelfbelåtenhet. Magge berättar en liten historia om ett antal svenskar, som voro samlade till en middag i Paris, och hvarvid Ko-ungens af Sverge och Norge skål föreslog: och dracks med stor entusiasm. tt glas stod orördt. Det tillhörde en norrman, hvilken. då man af honom äskade en förklaring, sade: Jag kat ej dricka en skål, sådan som denna: men jag vill dricka en skål för konungen i Norge, som derjemte är konung i Sverge. Man kan icke skäligen tadla ett folk fö dess fosterlandskärlek. Jag har alltid beundrat denna kärlek till gamla Norgen, som si lysande: uppenbarar sig genom hela norska historien, sången och sagan. Men när hor uppenbarar sig i sådana ytterliga befängdheter, kan man känna sig frestad att betvifl: känslans renhet och misstänka, att denna kär lek är uppblandad med en portion personlig fåfänga. Det finnes ännu i Norge oseder son böra utrotas, fel som böra rättas, förbättringar som böra verkställas, hvilket allt påkal ar den bästa kraften hos de bästa männen : landet, och det blir alltid olycksbringande ati dölja eller förneka sakernas rätta tillstånd. Jag har mycket mer att säga beträffande norska folket och dess tillstånd i socialt och sedligt hänseende, men vill dröja dermed till dess det. lider mot slutet med min resa, på det jag må få tillfälle att kontrollera min: iakttagelser. Mina intryck öfverensstämma 8 med dem, som meddelats af andra resande. hvilka synas hafva gått i hvarandras kölvatton. Jag skall derföre vara varsam och samvetsgrann i mina försök att utleta sanna förhållandet, men skall sedan icke heller tveks att meddela hvad jag funnit sant vara, uta att bry mig om med hvilka personliga meningar jag detraedelst kan komma i strid.