Aftonbladet – 26 november 1857, sida 3

jtillräckligt att göra; men vöre detta fallet öfi verallt, så kunde man la sköl att vänta ög få se folket mindre smutsigt, dumt och osed? ligt, än detär på många ställen i landet. Ett prof jå måttet af upplysning bhös en ; som nu sitter i storthinget, meddelades rig af ett öronvittne. Bemälde prest ifrade för anläggning aftelegraflinier i Norge, icke för korrespondensens skull, sade hån; derpå ligger föga vigt. Men hela verlden vet, att ins gen varg kan komma fram under en telegraftråd; och om vi uppsätta sådana linier öfs verallt i landet, så måste vargarne öfverke det; Naturligtvis Vill jag ej påstå, att de norska presterna, såsöm stånd betraktade; icke äro Erlige, nitiske, kunnige män. Felet lig: ger egentligen i systemet, som gör religionen lika mycket till en del af riksstyrelsen, som af Jagskipningen och diplomatien, och söm; ända tills helt nyligen, gifvit en enda sekt uteslutande monopol på själavården. Jag önskade lifligt att få språka med pastor Lammers beträffande det steg som han hade tagit; men ban var omgifven af en mängd personer under hela sin vistelse om bord, så att ag ej fick något tillfälle dertill. Den uppståndelse,. som hans mnärvarelse förorsakade; ådagalade, att en liflig rörelse föregår i sinnena. Isskorpan håller ändtligen på att häfvi: sig och brista. Till och med däckspassagerarne samlades i grupp och samtalade allvarsamt. Två herrar bredvid mig afhandlade frågan om en statskyrka: den ene påstod, att .en mängd af sekter endast tjenar till att förvirra och förleda den obildade, icke tänkande folkklassen: den andre försvarade den: satsen, att ust den klassen envisast höll sig till den lära, i hvilken den blifvit uppfostrad. I detta ögonblick ropade en qvinna helt nära oss: Det har funnits falska profeter i alla tider, och falska profeter uppträda nu! Vi måste vakta oss för dem Detta allvarliga utrop gaf stöd åt det sista påståendet. -Men hvad mm än folket måtte ba tähkt om: pastor Lammers: visst är, att alla bemötte honom med åktning. Då vi färdades förbi Hindö sågo wi två präktiga guldörnar sväfva kring enaf de högsta klipporna. Vi hadeen frisk sydvestkultje, som tilltog i häftighet under det vi färdades öfver Vestfjorden, men som lade sig följande dagen, då vi åter passerade poleirkeln.. Den natten rådde mycken glädje om bofd då vi upptäckte en stjerna. Vi hade ej sett någon sådan. på en månad, och somliga af-passagerarne, som kommo från Finnmarken, hade vistats öfver två månader i beständigt dagsljusz Under det vi alla gapade.på henne såsom på ett utomordentligt fenomen; utströmmade plötsligen en flod af gult lampsken genom salongens takfönster. Himlen var ännu ganska grann med sin aftonrodnad i norr; men det var ändå mörkt nog för att se-sofva. Visserligen kunde: vi ännu ej hölja oss helt och. hållet med mörker, liksom med ett täcke; men det fanns likväl något skydd, någon vänlig tillflykt för den stackars: kroppen. Vår sömn blef sund och ordentlig; och dess gamla förmåga att friska. upp själ och sinne kändes dubbelt ljuf, sedan. vi lärt känna hvad det ville säga att sakna denna. vederqvickelse. Våra reskamrater sedan vi lemnat Karleö, hvarest den unge engelsmannen: qvarstannade för att jaga, voro nästan samtligen norrmäns och detta gaf oss ytterligare tillfälle att göra oss bekanta med egenheterna i nationallynnet. Bildade norrmän, synnerligen de, som hafva rest, äro särdeles artiga, belefvade och behags liga personer. De tre officerarne om bord voro män af ovanlig bildning och mycken fins het i umgänget, och vi skattade ost särdeles lyckliga att ha deras sällskap under hela resan. Landthandlande och tjenstemän af lägre rang visa sig mera förbehållsamma, och äro ofta betydligt okunniga och fördomsfulla. Det mest betecknande draget hos horfmännen öfverhufvud är, måhända, cn öfverdritven natioralfåfänga, som beständigt är på sin Vakt och upplågar vid minsta anledning. Man får säga allt hvad man vill utom det, att Norge i något hänseende skulle. stå: efter ett annat land. Man öfverhoöpas af frågor om hvad man tycker: om: landets utscende, regeringssättet, 0: s. Vv. Detta är nu visserligen en ganska forlåtlig nyfikenhet, och man har intet skil att å sin sida begära någonting annat tillbaka, än att ens uppriktighet måtte varda aktad-och ett ärligt svar icke illa upptaget. Detta är likväl sällan fallet. Om man också icke genast får ett bittert svar, så får man dagen der, å höra en anmärkning som utvisar, att ens milda anmärkning alstrat ond blod hos åhöraren. En passagerare frågade min vän om han ej tyckte, att qvinnorna i Finnmarken voro vackra Det var omöjligt att svara jakande; den frågande vände. förtrytsam min vän. ryggen; och talade, ej vidare ett ord med honom på flera dagar. På Värangerfjorden hade vi temligen öppet uttalat det intryck, som den ödsliga kusten zjorde på oss. Sedermera, när vi på hemfären beundrade några djerfva bergformationer ; trakten. af -Nordkyn, sade till oss en norrhan i encton af bittert hån: Kors, herrarne inna slutligen ändå någonting att beundra? Vårt land lärer väl ändå icke vara så förskräckligt fult? På samma. sätt med afscnde å statsförfattningen: Norrmännen kunna hed allt skäl vara stolta öfver sin grundlag, som till sitt skaplynne är lika republikansk