Aftonbladet – 24 november 1857, sida 2

JyBSAN adlladllalle Utrikes .korrespondens. (Från Aftonbladets korrespöbdent.) Paris den 16 Nov. Den allmänna. politiken tystnar i närvarande stund nästan helt och hållet för finanskrisen, förvärrad såsom alltid genom en panisk fruktan. Kejsarens skrifvelse har väl kunnat åstadkomma någon modifikation i den allnänna sinnesstämningen, men har ingalunda lugnat densamma. Man påstår, icke utan skäl, det vara omöjligt att Frankrike ej skulle ha en allvarsam känning af de förlägenheter och de olyckor, som utbrutit i Amerika och :England, och hvilka tyvärr ej synas skola blifva de sista. Och om äfven det onda i Frankrike ännu ej är uppenbart, så anser man det derföre icke vara mindre verkligt, och som det ligger i vår natur att öfverdrifva det onda som vi befara, men som vi ej kunna beräkna, så är nu misstroende dagens lösen. Man måste emellertid medgifva, att vår börs ännu bibehåller ett visst yttre utseende af lugn och säkerhet; Som ni sett af tidningarne har vår justitieminister hr Abatucci aflidit. De mortuis nil nisi bene! Jag vill således cj säga någonting om den aflidnes politiska lif. Han var af dem, hvilka hade förebrått de konservativa — och detta i 18 års tid — att de ej nog älskade friheten. Jag tycker denna omständighet vara tillräckligt betecknande för sigillbevararen under andra kejsaredömet; Föröfrigt ser det ut som man blott behöfver dö på en hög plats, för att behandlas som en stor man; men Abatucci var en af dessa tusentals personer, om hvilka man ej. talar. Han var snarare medelmåttig än öfverlägsen, och egde måhända en viss savoir faire (hans lefnadsbana tyckes bevisa det), men ganska ringa kunskaper, och var säkert en af de minst framstående ministrar, som beklädt denna plats. Föröfrigt en hjelpsam och tjenstaktig person mot sina vänner; Odillon Barrot, bland hvars adjutanter han var uti den gamla kammaren, hade naturligtvis djupt stött sig med honom. Man säger, att de förlikt sig under Abatuccis sista sjukdom. I Paris utstofferar man alltid, om någon möjlighet är, en ministers död med några detaljer. Så har man velat tillskrifva Abatuccis död en annan orsak än den ganska allvarsamma sjukdom, hvaraf han led, och för hvilken han undergått en mer eller mindre lycklig: operation. Man har påstått, att det var hans herres missnöje som dödat honom. H. M:t skulle nemligen, säger man, ha lifligt förebrått honom, att han låtit anställa process emot Migeon, eller snarare derföre, att han ej formelt förbjudit dess anställande. Detta rykte må nu gälla hvad det kan. Kejsarens förebråelse låter emellertid ingalunda otrolig, och jag kan ej finna den annat än ganska behörig. Men har väl denna förebråelse gjort en dödlig verkan på ministern, hvilken, som man vet, var korsikan? Är det verkligen detta, som man får tillskrifva hans bortgång? Derpå tviflar jag ännu mera. När jag tänker på den sjukdom, som plågade Abatucci, och jag hör hans död tillskrifvas ett öfvermått af känslighet, påminner jag mig det der fruntimret i en vaudeville, som hade dött af kärlek och bröstinflammation. Abatuccis lediga embete sätter många ärelystnader i rörelse. Deras excellenser Baroche, Billault, Rouland m. fl. täfla derom, som man påstår, ;oberäknadt. icke-excellensen Delangle, förste president i kejserliga domstolen i Paris, hvilken: äfven skulle vara ganska belåten med denna befattning. Det blir troligen hr Rouland, som vinner priset, och man får då utse en annan till minister för allmänna undervisnn ngen. A. HH,