Aftonbladet – 23 november 1857, sida 2

rade att vara det. Fast jag härmed blott veiat uttala min enskilta öfvertygelse, tror jag dock att jag med detsamma uttalat de flesta svenska läkares. Må de förlåta mig att jag sålunda sjelfmant gjort mig till deras organ. Jag har trott, att en öppen protest emot det befängda någon gång icke kunde skada. S Läkare. NORSKA FINNMARKEN skildrad i bref af BAYARD TAYLOR. IV. Tana-fjord — Lifvet i Polarländerna — Iskallt helAR od KA bn RR AA rt tr vete på jorden — Varangerfjord — Golfströmmen — Vårdöhus fästning — Vadsöe — En interiör — Lappfysionomier — Lapparnes dödsfiende — Mensklig förnöjsamhet — Italienare på Nordkap —, Något öm klippfisk — Två raska gossar — Återkomst till Hammerfest— Moraliska betraktelser öfver midnattssolen — Vegetationen i Hammerfesttrakten — Ryska sjömän — Ett monument. Hammerfest den 1 Aug. 1857. När vi vaknade efter sex timmars sömn, med nedfälda gardiner för attutestänga dagsljuset, var vår ångare djupt inne i Tanaelfven, den största floden i Lappland, med utlopp i Polarhafvet. Största delen af dagen tillbfagtes med att lägga till vid två nybyggen, hvartdera.bestående. af tre hus; och som mottogo och afsände postväskor, innehållande ett bref eller par: Stränderna kring denna fjord utgöras af branta, nakna klippor, betäckta fläcktals med snö ända ned till vattenbrynet. De genombrutna bergen, med sina besynnerliga skapnader och , underbara färgskiftningar, hade vi lemnat bakom oss, och här tedde sig ingenting stort eller pittoreskt till afbrott i landskapets vilda ödslighet. Den isiga vinden, som blåste rakt från Növa Zembla, genomkylde oss alldeles; till och med i salongen behöfdes eld till skydd mot kölden. Sedan man färdats förbi den nordligaste spetsen af Europa, afviker kusten sydost-ut, så att vi andra natten åter befunno oss på Hammerfests latitud, men inom kretsen af beständigt solljus. Vår andra solnatt var ej så rik på färgprakt som den föregående; likväl qvarsv kloter böja sig igen från sitt lägsta stånd och förvandla afton till morgon medelstsamma obegripliga process. Här lyste ej den ödsliga stranden inågon gylne förklaring; ett blektsken spelade öfver klipporna — taflor af evig död — likt en stående förtviflans blekhet på naturens sten-anlete. En af stationerna på denna kust, som heter Makur, bestod af några fiskarkojor, i -bakgrunden af en liten klippomgifven bugt. Något gräs syntes ej till, med undantag af nåsra strån som uppsköto från torfven, med hvilken husen voro täckta, och det var icke ens lätt att utgrunda, hvarifrån så mycken jord blifvit tagen. :Bakgrunden utgjordes af ett kalt, ödsligt berg, mer än till. hälften höljdt af snö. Ocgh det var nu midsommar — och menhiskovarelser tillbragte här sitt lift — Dessa menniskor hafva visserligen gjort sig förtjenta af att inkomma i paradiset när de dön, sade jag till min vän, ty de lefva i ett helvete på jorden. Icke för. dety, svarade han, men emedan det är omöjligt för dem att syndå. Dekunnå ej skada sin nästa, ty de ha ingen. De kunna ej stjäla, ty det finnes intet som frestar dem. De kunna ej mörda; ty de vanliga retelserna till hat och hämd förefinnas icke här. De måste kämpa så hårdt endast för att. bevara lifvet, att de ej kunna tänka på sinlig vällust. Alltså; om också intet: finnes upptecknadt dem till godo, så finnes ej heller någonting dem till last, och de kunna begynna det andra lifvet med ett: blankt blad. Men hvilket hundlif lefva de ej! utropade jag. En menniska kan lefva lycklig i fattigdom, i motgångar, under förföljelse, under lefnadslång sjuklighet, endast hon icke är alldeles afskild från naturens och samhällslifvets. besjälande inflytelser — men -hvad finnes deraf -hör? De känna ingen annan verld, gade han; och deras okunnighet hindrar dem från att vara olyckliga. . De befatta sig ej med att tänka mer än somnnödigt är för att binda nät och:bygga båtar, fånga fisk och koka honom och bygga sina usla kojor. Naturen-sörjer för att de bli gifta och uppföda barn; och presten, som de se en gång om året, levererar dem deräs religion färdiggjord. å Måtte då Gud bevara dem 1 deras ökennig: het! var min ovilkorliga bön. Måtte de aldrig mista sin välsignade dumhet, så länge de äro fjettrade vid dessa klippor och isiga vatten! Måtte inga drömmar om sommar och önska, ingen föreställning om lyckligare sambhällsförhållanden, om någon högre verkningskrets för tanke och handling kasta ett plågsamt ljus öfver deras lefnads dystra mörker!... Följande dagen befunno vi oss på Varangerfjorden, sedan vi hade färdats förbi Vardöhus fästning och landsatt vår militärkomitå. Den norska kusten var nu låg och tillgänglig, men ingen växtlighet syntes till, med hang af litet brunt gräs, Den ryska stranden, som låg gent öfver på en tjugofem till trettio (engelska) mils afstånd, består af höga, djerfva kullar, hvilka, då vi betraktade dem genom kikaren, tycktes vara till en del skogbevuxna. stannade vi på däck tillräckligt länge för att(: -—-— -— NA MA kk mA om RA rr RR RNA Rb -— KA be DA DR Br Jä Varangerfjorden, vid hvilken så. mycken poli: tisk vigt blifvit fästad under de sistförflutna srefi, Har en sjuttio (eng) mils längd, sträckande sig sydvestvart. Gränslinien mellan norska och ryska Finnmarken skär honom på södra sidan, ungefär halfvägs från inloppet, så att tre fjerdedelar, eller mer, af fjordens vatten tillhör Norge. Det finnes likväl ännu on underbar gränslinie, uppdragen af naturens nand mellan de norska och ryska : vattnen. fo d d