på morgonen utan torlust, och tTokjande IMOTon föll Lahoreporten i engelsmännens häner. Vid Adschmirporten och utanverken derstädes hade skjutningen upphört och de besattes genast utan motstånd. Emellertid inkastade en mörsare af grof kaliber oupphörligt bomber i den af: fienden ännu besatta delen af staden, och detta, såsom det sedermera visade sig, med den förderfligaste verkan. Den ena, positionen efter-den andra, togs under dagens lopp, och kl. 5. e.m. den 20-September voro Hela staden, palatset och alla förstäderna eröfrade. Det fehtliga lägret stod ännu qvar utanför. staden, men tycktes vara öfvergifvet.: Följande morgon besattes det, och då fann man, att fienden lemnat nästan Hela sin tross, 1 sticket, Den stora bron och floden .beherrskades nu. af. de engelska kanonerna, så att engelsmännen kunde hindra all. vidare flykt åt detta håll. Ett förfärligt Skådespel var: blodbädet och förödelsen i den åt förstörelsen invigda staden. Qvinnor och barn flydde i den vildaste -oreda;. dock blefvo de öfverallt skyddade af segrarne, under det att de upproiske icke erhöllo någon pardon. Moronen den 21 September skickades kapten Hlodson med en. liten flygande kolonn till fiendens förföljande. Konungen och drottningen-af Delhi: gåfvo sig åt honom mot löfte. att deras: lif skulle skonas, — en, såsom Bombay Times försäkrar, obegriplig handling af mildhet, som dock lätt skall misstydas. Morgonen den 22 kringrände samme kapten Hodson med en stark kavalleriafdelning Homajunminnesvården och tillfångatog der Mirza Moghol och Mirza Kliora Sultan, konungens söner, och hans sonson Mirza Abur Buser. Som man visste, att alla tre tagit den kraftigaste andel i upproret, skötos de på stället, och deras lik utstäldes till allmänt åskådande. Morgonen den 23 utryckte två starka kolonner från Delhi. Det ena skulle anföras af general Nicholson, men han dog samma dag af sina sår. Hvardera kolonnen bestod af 1600 man infanteri, 300 man kavalleri, 3 kompanier ridande artilleri och 8 kanoner. Den under befäl af öfverste Greathead stående kolonnen tog vägen åt Allyghur och inträffade der den 29 September. Den 27 hade den råkat fienden vid Bolundschuhur. De upproriske från Ihansi hade gjort halt der med sitt artilleri och en vild skara af andre upprorsmän sämt intagit en stark ställning. Efter en het strid blefvo de helt och hållet slagna, drefvos genom; staden och förföl des på andra sidan derom. Slutligen skingrades de åt alla håll och lemnade i engelsmännens våld 2 kanÖner,; 2 ammunitionsvagnar och efystor mängd med oxar förspända kärror, som voro lastade med ammunition för infanteriet. På slagfältet fann man 100 lik och dessutom såg man huru fienden förde med sig en mängd sårade oek döende; Engelsmännens förlust uppgick till 60 man. Fästet Malteghur, som engelsmännen passerade, funno de utrymdt den 28, och kolonnen tog det i besittning. Den samma dag från Delhi aftågande andra kolonnen marscherade utefter floden på vägen till Agra, mötte de uppröriske den 25 Sept. vid Muttras anföll dem och tillfogade dem en stor förlust efter mycken blodsutgjutelse. I Delhi och trakten deromkring herrskade fullkomligtlugn; och ehuru sjukdomar ännu rådde bland trupperna, så gjorde de dock vida mindre förhärjJelser, än -man kunde vänta under sådana omständigheter. London Gazettev meddelar två officiella rapporter från Delhi, hvilka dock ej gå längre än till den 15 och 18 Sept., nemligen från öfverbefälhafvaren general Wilson samt från general Chamberlain. General Wilsons rapnm innehåller föga, som ej redan är bekant. an meddelar, att löpgrafvarne i 6 dagar varit öppnade, och att under denna tid artilleriet och ingeniörtrupperna haft det mest afisträngda arbete, innan de lyckades öppna två tillräckligt stora brescher, den ena uti kurtinen till höger om Kasechmirporten, den andra till venster om Vattenbastionen, De fyra stormningskolonnernas styrka uppgifves sålunda: Den: första under general Nicholsons befäl, hvilken stormade hufvudbreschen, bestod af 930 man, hvaraf 300 voro europer, och betäcktes vid famryckandet af l:sta bataljonen af 60:de rTegementet skarpskyttar: andra kolonnen, under Bbrigadgeneralen Jones befäl, hvilken stormade Presehen vid vattenbastionen, var 850. man stark, deribland 500 europer; den 3:dje under öfverste Campbells befäl, hvilken inträngde i den af ingeniörlöjtnanten Salkeld sprängda Kaschmirporten, räknade 950 man, af hvilka 200 voro europ6er. Reservkolonnen nnder brigadgeneralen Longfields befäl uppgick till 1500 man, af hvilka 450 voro europeer; den hade iuppdrag att genast besätta de utaf de öfriga kolonnerna stormade positionerna. En fjerde anfallskolonn under major C. Reids befäl, hvilken skulle eröfra förstaden Kischagunge. gung bestod af 1000 man; allesarhmans infödingar och till större delen. jelptrupper från Kaschmir; detta. amfell misslyckades helt. och, hållet, såsom redan är nämdt. Med hvilken förbittring de belägrade hafva fäktat, inhemtas utaf den del af general Wilsons berättelse. hvaruti han skildrade de af honom den 14 tillkämpade fördelar, hvilken lyder som följer: Under framryckandet blef brigadgeneralen Nicholson till min och hela armens sorg farligt sårad. I anledning deraf öfvergick komandot till brigadgeneralen Jones, hvilken. då han fann: att fienden till stort antal på alla sidor besatt taken till stadens alla starka oeh dominerande hus, samt derifrån underhöl! en mördande eld, äfvensom att till och med vallarne beströkos af kanoner, beslöt att försvara Kabulporten, hvilken blifvit så tappert eröfrad af hans trupper, hvarefter han sökte efästa sig derstädes samt afvakta utgången af de öfriga ockupationskolonernas. operationer. Öfverste Campbell framträngde med den afhonom kommenderade kolonn lyckligt från Kaschmirporten, genom en af hufvädgatorna, öfver Tschandai Tschauk (silfverGVadratemY 20 4 oo Il Inankt omAt lön hann