Aftonbladet – 23 november 1857, sida 2

TOrsokx au torklara orsaxon tll laBaroxatons obenägenhet för den homöopatiska kurimnetodön; : I. Såder, eller något ditåt resonnerar läkaren; och hvilken kan väl undra derpå. Han hade väntat att få se en vetenskaplig fråga utredd på ett vetenskapligt sätt, han hade begärt att :få sitt tvifvel häfdt genom fattliga sanningar, men får istället problemer, som than är långt ifrån att hafva löst, och satser, som diametralt strida mot allt sundt begrepp i proportionsläran. Men icke nog dermed: han finner dessutom att strid och. olikartade meningar redan upp-J: stått ibland sjelfva anhängarne till skolan, )! samt att skolans stiftare sjelf, omkring 20 år: seflan Kan förkunnat sin allt omstörtande lära, ): rätt fram förklarar, att han i 12 år-har vetat I v tt 74 af alla kroniska sjukdomar icke låta sig kureras efter hans som ofelbar utbasunade homöopatiska läkemetod. I dessa 12 långalv årp — vi eitera en helt nyligen utkommen författare — harHahnemann vetat, att 74 af alla kroniska sjukdomar alldeles icke läto sig botas efter hans homöopatiska metod — och har derom iakttagit en oafbruten tystnad! Sedan 1816 har han, som han i företalet tilll i de kroniskansjukdomarne förtäljer, dag och natt grundat på hvad orsaken väl kunde vara till att så många kroniska sjukdomar alldeles icke läto sig påverka af homöopatien— och)! ader Geber alles Guten liess mich allmäklig — så .skrifver han — in diesem . zeitraume durch unablässliches Nachdenken, unermiödliche Forschungen, treue Beobachtungen und die genauesten Versuche das erhabene Räthsel 2um Wohle der: Menschen lösen,. Hvad var då lösningen .på denna. erhabene Räthseln? Lösningen var denna märkvärdiga, att medan :Y. af de kroniska sjukdomarna tillskrefvos ett doldt veneriskt sjukdomsämne (Sypbilis och Syceps), :så hafva -!g. sin orsak i Psora, det är: ett doldt skabbämne, Minst sju åttondelar af allan kroniska sjukdomar,, så säger Hahnemann, härstamma från Psora som deras-enda källan — och blånd denna skabbsots symptomer uppräkHar, han 412, som dock blott äro några af de förnämstan. Vi hafva sett — säger ofvannämde författäre— sKuriledes han, med detsamma han förkastar alla sjukdomsbenärnningar, blott känner sjukdomstillstånd, som ensamt böra uppfattas efter förhandenvarande symptomer — och huruledes det, som läkarne kalla sjukdomsämne och -sjukdomsorsak, för honom är en afskyvärd dårskap! I anm. till 6 i Organon frågar han så här: Gränsar det dock icke till vansinne, att vilja göra det obekanta, osynliga inre sjukdomstillståndet; den så kallade caussa prima morbir (sjukdomens första orsak) till föremål för behandling? — — — Samtidigt med sådana utlåtanden kommer nu den samme man och förtäljer oss, att han med Guds bisfånd har löst den erhabene Räthsel och dervid funnit, att alla kroniska sjukdomar hafva en dold; inre djupt liggande orsak, som beror på ett bestämdt sjukdomsämne, som gör all homöopatisk läkning omöjlig, såframt man: ej gör ett föllkomligen specielt afseende derpå — och allt detta efter att han i 18 år har lärt oss om den eviga naturlägn: similia similibus, som hvilar på sanningens oomkullstöteliga grundpelare. För ett simpelt menniskoförstånd, utropar vår författäre, ser detta ut som bedrägeri eller vanvett! — När en vetenskaplig skare finner sig föranledd ätt öppet uttala ett sådant omdöme om en ny sjukdomslära, så kan väl hvar och en finna att det verkligen måste vara mycket sjukt med sjelfva läran, är dont mjukliug som man nu V RANE oss, väl vetande, att. läkare i allmänhet icke få undandraga sig att emottaga en sjuk, som är i behof af hjelp. Met om vv den ifrågavarande. sjuke befinnes alldeles obetlig — skola vi tåga emöt den likafullt? Ar det icke då rättast att vi uttala vår öfvertygelse och öppet afsäga oss den ohjelplige. hvars öde redan står :skrifvet i hans-anlete?l? Förtjena vi den emot oss framkastade beskyll-s ningen för skråånda, derföre att vi önska slippa se vår vetenskap förnedrad till en ömklighet, och derföre att vi förklära oss emot en sak,som har visat sig stå i uppenbarstrid emot allt sundt förnuft? Var det kanhända :; äfven skråanda som för längre tid sedan för-1 mådde en af Stockholms utmärktare läkare attj3 upphöra med sin homöopatiska pråktik och återgå: till ,den pHallöpatiska skolan; sedan han först väl hade genomskådat saken och kommit underfund med hvad hömöopatien gick för? Var det. skråanda som föranlät en af vår tids förnämsta. fysiologer, den för sina djupa forskningar så högt värderade Johannes Mäiller, att: förklara homöopatien för en :dårskap? Var det skråanda som dref den celebre professor Bock i Leipzig att uppfordra homöopaterna att i Jolkupplysningens intresse göra försök med hohom sjelf eller hans vänner, att med homöopatiska medel kurera några äf.ven för folk utom facket förnimbara sjukdomsfenomener, . på det att en gång et enda! bevis skulle blifvä frambragdt för homöopatiens förnärfista grundsats: lika botar likav. Vi känna genom vår . medicinska tidskrift H giea att frågan förföll förnämligast emedan föröv aterna bröto mot första vilkoret för en sådan strid: nemligen det, att välja verkligen: opartiska domare. Hvarföre söka dåliga bevekelsegrunder der fe finnes? Hvarföre icke hellre antaga att äkarekåren är homöopatiens motståndare af öfvertygelse, än att anse den vara det af förföljelseanda? Hvarföre begära att den inför samtid och efterverld — ty äfven vetenskaper har sina annaler — skall visa sig som narrar, de der löpa efter första. bländsken. som en yrande. eller spetsfundig -hjerna förstått att ställa fram för den efter allt mystiskt jägtande hopen? Och slutligen, frågar jag: skulle i sjelfva verket vårt land vara mycket belåtet med att ega en läkarekir, som icke bättre visste att göra skilnad emellan våtenskap och snack, än att den HKölle till godo Med dylika befängdheter, likgilto om hur det nn ma ne . rr BR en IRA Örnen. be Lt Hr CA (Tin NET RNE I a ma RR RR ft IR SER PR fört SJ pu AM c Aa Mm rm PR mm AV