Aftonbladet – 20 november 1857, sida 2

IBA UC dl, SUI -SCHKVI Utsrar Ut konungen inkomma, på sådant sätt att då de konsultativa stalsråden äro med föredräganden ense om det beslut, som i målet bör fattas, detta beslut endast behöfver i korthet till konungens godkännande i statsrådet anmälas, men att, i händelse olika meningar uppstått, målet. genom en. fullständigare föredragning underställes. konungens egen höga pröfning. Vid granskningen af dessa skäl har utskottet, som det oss synes, gått något godtyckligt, att ej säga vårdslöst tillväga. Det första skälet har blifvit afspisadt med ett slags vederläggning ex absurdo, eller att om föredragningen under en departementschefs förfall for: drade mera speciella insigter hos de konsultativa statsråden, dessa då borde vara lika I många som departementscheferna, så att en i hvar af dessa kunde Hafva sin vikarie, hvili ket naturligtvis vore orimligt. Det andra skäj let förvändes ända derhän, att ändamålet med förstärkningen påstås vara att bereda deparI tementschefernas fullkomliga befrielse från att i öfvervara hvarandras föredragning, då likväl I motiverna i statsrådsprotokollet icke ifrågaj sätta en sådan befrielse för andra än mindre i vigtiga ärenden, d. v. s. sådana, som icke omI fatta den egentliga förvaltningen eller admii nistrationen, utan hufvudsakligen de s.k. bepoodamilen, hvilka i följd af enskilta personers klagomål dragas under konungen och rätteligen. aldrig borde sammanblandas med regeringsärenden. : Läsaren finner, att här uppstår en väsentlig skilnad emellan departementschefernas skyldighet att i albnänhet ötvervara hvarandras föredragning uti alla vigtigare ärenden och det undantag, som skulle ega rum för de s. k. besvärsmålen eller mindre vigtiga ärenden. Meningen i den kongl. propositionen befinnes således; vara; jemt upp motsatsen till hvad den skulle vara enligt -konstitutionsutsköttets äfven i öfrigt högst orediga och sins emellan motsägande resonnementer i detta ämne. ; Genom iakttagande af nyss-nämde distinktion förfaller emellertid helt och hållet utskottets vidlyftiga argumentation. emot den kongl. propositionen, så vidt denna skulle ega till syftemål att i något väsentligt eller på sjelfva regeringen inflytelse egande ärende, undandraga departementscheferna det geriensamma ansvaret eller minska enheten och sammanhanget mellan de inom de olika förvaltningsgrenarne följda grundsatser. Ty derom har i den kongl. propositionen aldrig varit fråga. terstår således ensamt frågan om lämpligheten aft de s. k. besvärsmålens beredning och granskning af de konsultativa statsråden jemte vederbörande departementschef. Utskottet har i detta hänseende icke anfört något annat skäl för olämpligheten af en sådan ordning, än att 4 och 7 af regeringsformen icke synas tillåta, att något regeringsärende afgöres endast genom blotta formali teten af anmälan inför konungen af föredragandens och de konsultativa statsrådens beslut. 7 Vi erinra härvid först, hvad den kongl. propositionen innehåller, eller att den ifrågavarande korta anmälan af besvärsmålen icke skulle ske för annan händelse, än den då de konsultativa statsråden--med föredraganden varit ense Jr det beslut, som i målet borde fattas, hvaremot, i händelse olika meningar uppI stått; fullständigare föredragningralltidskulle ega rum, och för det andra, att det naturligtvis icke derigenom blefve konungen förment att, när han så funne för godt; anbefalla en fullständigare föredragning, hvarföre den i 4 s regeringsformen konungen förbehållna och af konstitutionsutskottet vid detta tillfälle så noga omhuldade rätt att allena styra riket. icke begripligen synes vara på detaflägsnaste sätt förnärmad, genom den här föreslagna förkortningsformen i afseende på föredragningen af besvärsmålen — en form som dessutom städse iakttogs -så länge allmänna ärendens.beredning existerade och säkert en derefter vid -ganska många tillfällen blitvit, enligt konungens vilja, begagnad. Också synes denna form i så väsentlig mån närma sig det verkligt konstitutionella styrelsesättet, att vi isanning förvåna oss öfver, att en protest deremot kommit att nedläggas af liberala ledamöter inom konstitutionsutskottet, under åberopande af de konservativas favoritfras om en sådan vår grundlags anda , att konungen personligen skall vara den allenabeslutande. 3 S regeringsformen förutsätter dessutom uppenbarligen, att grundlagsstiftaren gjort skilnad emellan ringare och vigtigare mål, enär konungen är berättigad att rörande de förra fatta beslut i närvaro af tre statsrådets ledamöter jemte föredraganden, hvaremot samtlige statsrådets ledamöter är ålagdt att, der de icke ega laga förfall, vöfvervara alla mål af synnerlig vigt och omfattning. När således konstitutionsutskottet sjelft erkänner angelägenheten och behofvet deraf. att genom den föreslagna formen för besvärsmålens behandling både departementschefen och konungen sjelf vinna mycken tid för behandlingen af de egentliga riksvårdande ärendena, så kunna vi i sanning icke fatta, hvarföre utskottet icke destomindre bestridt ett förslag, som just skulle leda till detta ändamål, För vår del finna vi åtminstone, att fördelarne genom en så beskaffad förändrad, vid departementalstyrelsens införande år 1840, genom-inrättandet: af de kansultativa rådsplatserna, uppenbarligen åsyftad och alltsedan af både den liberala pressen och det liberala partiet städse påyrkad reform i arbetsordningen inom konseljen, äro så väsentliga, att de erhållas för särdeles godt pris genom anslag af en ny statsrådslön å några tusen riksdaler, helst antalet af statsrådets föredragande och icke föredragande ledamöter, äfven med den nu iäskade tillökningen af två, i allt fall blefve mindre än som ansågs nödigt vid grundandet af vårt nuvarande statsskick fir nära 50 år sedan, efter hvilken tid onekligen en betydlig tillväxt egt rum i regeringsärenden af synnerlig vigt och om