Ise, så hade antingen de många och stora trävarulagren uppåt Masthugget blifvit lågornas rof, eller ock de närmare till staden belägna trähusen, med de derinnanför på gårdarne befintliga brädoch plankupplag. Det må derföre. väl anses för en särskilt god skickelse, att olyckan aflopp med hvad den gjorde. Emellertid ligger uti densamma en ny och högst allvarsam varning. Denna gäller dels :det olämpliga bygnadssättet uti den del af staden, som nu för andra gången inom kort tid varit utsatt för eldens härjningar, dels i våra eldsläckningsanstalter. Underdet inom staden hvarje stenhus måste vara försedt med orandmurar, till skydd mot närmaste grannar, låter man i Masthugget det ostördt passera, att ofantliga drädoch plankstaplar få uppläggas den ena intill den andra, hela långa sträckorna framåt, utan att afstängas af någon mur, eller ens af någon gata Så snart derföre brand här utbryter, måste den rasa framåt till dess antingen ett hinder tillfälligtvis möter, såsom nu senast bryggaren Roempkes stenhus, aller ock en gata hunnit upprifvas. Detta med afseende å eldens spridning. Icke mindre betänkligt ir det, hvad dess uppkomst angår, att brädupplag iå innas inom de trånga gårdarne, kringbygda af gam mer och mindre eldfängda trähus. Det är isanning närkvärdigt, att några assuradörer vilja ikläda sig sisk för sådana lager, men också lära väl de stora, ofta återkommande eldsvådorna förändra denna becedvillighet. Tidningen anmärker derefter det orimliga leruti, att befälet vid släckningen är en rangsak, hvaraf i Göteborg, som häri Stockholm, blir följden, att ej mindre än 3 å 4 särskilta personer kunna hvar efter annan öfvertaga beälet, och förordar upprättandet af en brandkår, hvars chef uteslutande egde att leda-släckringsarbetena. Om släckningen vid den nu timade eldsvådan meddelas slutligen följande insända anmärkningar, dem tidningen förklarar välgrundade. Det kan ej annat än förefalla den oinvigde högst vesynnerligt, att af så många tusen tolfter plankor, om blefvo lågornas rof, knappast några få blefvo -äddade. Hvems var felet? Såvidt insändaren: kan inna måtte det i första rummet varit ombudens för 12 bolag, som lemnat försäkring. Hade nämde herar varit något måne om sina bolags fördel, hade le säkerligen för några hundra rdr kunnat få rädladt ganska betydligtf I stället lade de knappast stvå strån i kors, för att rädda något. Iandrarummet tyckas väl egarne äfven. böra hafva gjort något ör att rädda, men äfven de behandlade saken helt oekymmerslöst. På brandmästares: yttrande, att om stt par plankstaplar kunde bringas undan, kunde möjigtvis lågorna der begränsas, hördes en herre svara: Ja, hvem betalar det? — Skulle ej herrar agenter ch egare här icke vara behjelplige, genom att låta vorttransportera dem? Och borde ej herrar agenteri ulmänhet på hlt.sätt söka: understödja räddningsoch släckningsarbetena? ej allenast genom att sprinsa omkring och uppmuntra till att rädda och släcka, hvilket de visserligen gjorde, utan äfven genom ati ega folk till att arbeta, hvilket herrar agenter dermot äro mycket rädda för, genom hvilken hushålls;ktighet deras bolag förlora mångdubbelt. Att forIra det arbetaren skall bära bort kanske -sinom : tuende tolfter frivilligt, är i sanning för mycket. .besärdt, ty nog måtte han väl vara förtjent af sin arSetslön, då han räddat hundratals tunnor spanmål eller tolfter plankor från förstörelsen.. — Den Bekante kongl. hofpredikanten Anzeldorff uppträdde för ej längesedan i Christianstadsbladet med en bramarbaserande arikel, deri han, med anledning afen i Aftonsladet gjord anspelning på hans verksamhet :åsom redaktör af Svenska Biet, förklarar sig vara så stolt öfver att ha innehaft denna beattning, att han till och med upptagit den vå sin presterliga meritförteckning, och, efter lenna naiva bekännelse, uttömmer sig i ensusiastiska loford öfver de stora getingarnen, som då skrefvo i Svenska Biet, samt slutar ned en uppmaning till de unga publicisternax itt af dessa getingar lära sig huru det bör vara fläsk i kåln, rim i poesier och salt i reolikero. Med anledning af denna suck öfver lydda bättre tider innehåller Skånska Telegraen följande godbit, der hr hofpredikanten får sitt lystmäte både af fläsk och salt: Hofpredikanten Angeldorff fortsätter i Christianstadsbladet sinua sändebråf till prosten Ahnfelt, — zirdiga pendenter till Svenska Biets utgjutelser på len tiden, då man brukade fläisk i kålen och udå polemikena, såsom hr Angeldorff säger, och skulle nån kunna tillägga, då ingen person i hufvudstaden om ville anses honnett och städad i sitt umgänge ann sig smickrad af att promenera öfver Norrbro sHler Drottninggatan: uppåt med vissa författare i 3iet, hvilka personer då hade lika stora sympatier, som författarne i Söndagsbladet eller Folkets Röst sedermera. Aproposden der panegyriken, som hr wngeldorff häromdagen införde i Christianstadsblaiet öfver Biet, hvars redigerande han ordentligen :pptagit på sin meritlista, så tarfvade densamma nog ina kommentarier, så vidt det nemligen lönade. möian att gräfva bland de dödas ben. Då hr Angel iorff emellertid till en piedestal åt sig sjelf drager ramåtskilliga berömda namn såsom hr Angeldorff: nedarbetare, så behöfver man endast fråga: Ville tessa herrar öppet erkänna sitt medarbetareskap i iet, ville de någonsin teckna sina namn under de ier beryktade artiklarne med fläsk i kålen och udå polemikem? Ville hrr: Beskow eller Hans Järte aed öppet visir uppträda på stridsfältet och sätt: ina namn eller homärken under de frenetiska utgju.elserna öfver hr L. J. Hjertas personlighet, med på liktande af de möjligen dåligaste motiver? — ty ietta utgjorde dock det egentliga fläsket i den kålen och udden i den polemiken. Nej, man högg blind: vå med mask för ansigtet; det var egentligen hr Yngeldorff som fick bära hundhufvudet och följaktlisen äfven uppbära opinionen, uttryckt icke blott geiom tidningens obetydliga debit, utan äfven på an vat sätt. -Eget nog upptager hr Angeldorff icke på in meritlista i martrikeln att han äfven sökt ancällning såsom medarbetare i Aftonbladet. Redakisnen var likväl redan då fulltalig, hvarföre hr Angeldorff icke kunde antagds. På förläggarens framställning att han icke heller kände hr Angeldorffs poitiska åsigter, fick han det svar att de mycket väl sfverensstiimde med Aftonbladets (en annan, som äfsen förgäfves sökte en anställning vid tidningen. varade på en dylik fråga att han kunde skrifva för vilka åsigter som helst) — ogh några dagar derefser började hr Angeldorif i Biet lägga fiäsk i kålen och udd i polemiken. —— — Med anledning af statsutskottets beslut i afseende å de lönebelopp, som böra tilldelas riksarkivarien, riksantiqvarien och kongl. bibliotekarien, innehåller Friskytten en artixel, som har till öfverskritt Öckså: en pronemorian, och lyder sålunda: Uppå eeklesiastikdepartementets pu gällande stat ir riksarkivariens lön uppförd till 2700 rdr rmt, tom spanmålsförhöjning; kongl. bibliotekariens d:o All 2709 rdr rmt, utom d:o; riksantiqvariens d:o til 2400 rdr rmt, utom d:0. Enligt K. M:ts till rikets ständer afiåtna proposision skulle dessa tre embetsmän erhålla lika lön, ller 5000 rdr rmt hvardera; men i stätsutskotiets örslag har väl för fiksarkivärien och riksantiqvarien :