som fann Maria för godt att lemna så stort mellanrum, att det ena ledet icke måtte höra vad det andra sade. När Frans och Augusta närmade sig slutet if allen, funno de att, utan att de märkt det, skjutskarlen, som icke syntes till, redan hunnit in på stora landsvägen. Maria stannade Jå för för att vända om, och Frans vände sig om för att taga afsked af de båda andra, som — också voro ur sigte. De hade vändt om hem, utan att gifva det tillkänna. Den Maria, hon är sig lik! yttrade Auousta ytterst förlägen. Farväl, farväl! En ycklig resa och, mot hvad ni nu föreställer er, en glad hemkomst I Måtte ni blifva sannspådd!s sade Frans med öm blick och sväfvande ton och såg sig forskande omkring åt alla sidor. Farväl ännu en gång! återtog Augusta med brådska och räckte honom handen, den hon lika skyndsamt ville draga tillbaka. Men han höll den qvar och tryckte den ömt, Låt mig gål sade Augusta, som föll i tårar, då hon kände sig liksom fasttrollad vid platsen och svindlande för ett ögonblick. Huru det tillgick, veta vi icke, kansko ejheller de unga älskande sjelfva, men visst är, att deras läppar råkade hvarandra och dröjde tillsammans ungefär så länge som man utan all för stor brådska räknar till tio. Sedan detta passerat, skildes de åt så fort, som hade de blifvit af hela verlden ertappade på bar gerning. Frans kastade sig upp i åkdonet, och Augusta ilade hemåt, utan att våga se sig tillbaka. Men då Frans åkt ett stycke framåt, blickade han åt sidan och märkte midt på den förr omtalade gångstigen Augusta, som på andra sidan öppningen i skogen med sin näsduk tillhviftade honom ett sista farväl, hvilket i värme och innerlighet kom kyssen temligen nära. IX. Nej, ja! Dot är: lärer ej Eunva förekommas. Vid sin ankomst till Upsala hade Frans sig till mötes ett nytt bref från sin fader, hvilket