Hvad var mitt lif? ... En hop af dagar bara, Som utan syfte gått sin stilla gång; Men lefva är att verka, ej att vara En kastboll för den blinda slumpens tvång. Mitt hela lif må gagnlöst ej förflyta: Jag vill det mot en enda handling byta. Ej mannen ensam föds till bragder stora, Åt qvinnan äfven Skaparn vilja gaf. O, äfven hon kan vinna, kan förlora Mång drabbning uppå händelsernas haf! O, äfven hon har lof sitt namn att tekna På häfdens blad, der orden ej förblekna! Hvad har jag väl, som mig vid lifvet binder? En fader kär, en syster mig tillhör... De äro ej för min uppoffring hinder, De böra glädjas att så skönt jag dör! Mer herrlig än en tron schavotten blifver, När för ett ädelt mål man lifvet gifver. Ej bilan kan mig från min plan afskräcka; En högre makt inger mitt hjerta mod. Jag tyrannit i Marats blod vill släcka, Och folkets minne blir min ärestod. Beklaga mig skall blott fegsinta slafven ... Snart frihetssånger ljuda omkring grafven. Farväl då snart, J sorgligt tysta lunder Omkring min barndoms tjäll, min faders hus! Jag edra grenar ej mer vandrar under, Jag lyssnar ej till edert aftonsus. En grafsång hvisken öfver mina öden ..Jag reser till Paris och möter döden. En strimma ljus syns bergens toppar kröna, Och nattens skuggor bortåt fjerran fly, Och foglar vakna upp i kronor gröna, Och blå ler himlen bakom silfversky. Blif torrt, o öga, fastän hjertat gråter! ... Till hemmets frid jag aldrig vänder åter. Var lugn min själ! På grafvens andra sida Din handling ej som brott man skåda vill. Der väntar segerkronan dem som strida För allt hvad stort som hörer ljuset till. Var säker hand, och tanke, känn ej smärta, När med miu dolk jag klyfver Marats hjerta! Hur skönt att sen för guillotinen böja Mitt stolta hufvud, ej af ånger böjde! Glad skall min ande från schavotten höja Sig mot den verld, der han i drömmar dröjt --Och he Catn () skall kanske vandrarn komma ch kasta på min graf en höstens blomma. Anna Å. () Charlotte Cordays hemort.