(Insändt.) CHARLOTTE CORDAY, natten före hennes afresa till Paris. Den tysta natt natur och menskor söfver, I poppelns krona mer ej vind sig rör, Men månen sitter blek och kall deröfver Och silfver i dess dunkla grenar strör; Förbi hans anlet mörka skyar skrida; Jag vaka vill och morgonen förbida. I dunklet der hvart föremål jag-känner: Det helgadt är af barndomsminnens frid. Naturn mig kärast är af barndomsvänner, Dess varma bröst jag ofta drömde vid; Den man, för hvilken mina känslor glödde, På jorden ännu ingen qvinna födde. 3 likt, som för sin frihet kämpar, fn ntnselbommarne mitt hjerta slår; Ej sömnens genius dess ifver dämpar; Ej nattens tystnad lugna det förmår ... En enda tanke jemt dess oro föder: Jag med ett mord vill frälsa nina bröder,