gumman öfverraskad och förklarade sin ledsnad deröfver på ett sätt, som öfveriygade om att den var verklig. När Frans, i anledning f hennes vänliga bön till honom att dock dröja n enda dag till, förklarade att detta vore honom omöjligt, bedyrade hom att hon åtminstone behöfde tjugufyra timmar för att bereda sig på skilsmessan från en så angenäm gäst. : Äkdoncet anlände, och Frans bjöd farväl. Gumman lät honom, efter gammal god sed, kyssa sin hand, och hon bjöd honom framföra sina obekanta, men dock lika vördnadsfulla helsningar till hans föräldrar. Frans lofvade det — med en suck, ty han tänkte på sin mor. Med Augusta utbytte han en stum handtryckning; de tycktes icke hafva någonting att säga hvarandra. Men den fria, obesvärade Maria, som hela tiden haft sin förnöjelse uti att skämta och tokas med Frans, tog så mycket hjertligare farväl afhonam: hon tog honom helt enkelt i famn och då i denna ställning besväret var så ringa? gaf hon honom helt oförtänkt, i en bråd Ming, nemligen med hufvudet, en kyss, och då hon, så framt det ej var han, som gaf den, i ögonblicket efter denna attentat starkt rodnade, fann hon ingen annan utväg att öfvervinna sin förlägenhet, än att falla in i ott hjertligt skratt, derpå hon försäkrade, att hon gjort, hvad hon gjort, endast för att göra sin kusin Robert ondt i hågen och såsom ett försök att uppruska honom ur sin dvala. samt för att bestraffa en viss annan flickas vinterkyla i humöret. : Man beslöt att Frans ej genast skulle få sätta sig upp i kärran, utan att man skulle till fots ledsäga honom genom den såkallade all n. Gumman orkade icke gå många steg utanför grinden, utan gjorde snart en djup nigning och återvände. Ungdomen skulle följa Frans dit, der stora landsvägen vidtog. M nästan framtvingade Augusta till Frans a och sköt dem båda framför sig, att de måtte vandra förut; sjelf drog hon sig något efter, med sin kusin under armen. Smånin