Aftonbladet – 17 november 1857, sida 2

år efter välbehag sysselsätta sig med arbete ller emottaga besök af andra än dem som ega appsigten 1 fängelset. Uppenbart är icke heller meningen med det förra slaget ensamhetsfängelse att hålla fången der innestängd både natt och dag utan rättighet att derifrån utgå på annan tid än en viss timma, såsom det ir stadgadt för straffångar. Föreskriften om de till enkelt fängelse dömde fångarnes förvarande i särskilt rum och deras rättighet att, så vidt möjligt är, icke vara underkastade den förnedrande beröringen med grofva brottslingar i gemensamhetsfängelset, åsyftar tvärtom snarare en lindring än en skärpning af straffet och kommer tvifvelsutan att så anses afde flesta icke helt och hållet förhärdade fångar. Det vore således en orimlighet att den, som sluppit sammanblandning med de andra fångarne och varit berättigad till större fördelar än de, skulle få afkortning i strafftiden. I tillämpningen skulle likaledes grefve Sparres teori leda till en mängd inkonseqvenser för sådana förbrytare, som blifvit dömda till mer än 2 års enkelt fängelse, t. ex. politiska fångar, emedan dsssa efter nämde års förlopp då kulle komma att försändas till något gemensamhetsfängelse för att sammanföras med förbrytare af alla slag. Också har icke blott K. M:t och högsta domstolen, utan äfven lagberedningen, i sitt förslag till fängelselag, ansett sig sakna anledning att för det lindrigare slaget af ensamhetsfängelse antaga någon afkortning i bestraffningen, emedan man, som agdt är, icke betraktat detta straffsätt som en skärpning i straffet utan snarare såsom en mildring. Beträffande det af utskottet nu föreslagna tillägg i den kongl. propositionen derom, att sådant arbete, hvarpå tillgång finnes i fängelset, ej må vägras fånge, så tyckes det vara desto mera öfverflödigt, som samtliga fängelsedirektörer i reglementen fått sig ålagdt att så vidt möjligt är åt ifrågavarande fångar anskaffa det arbete de begära. Vi befara således, att om de ifrågavarande förändringarre i det framlagda lagförslaget blifva af rikets ständer beslutade, desamma anses till den grad förrycka hela systemet för verkställighet af fängelsestraff, att sanktion kommer att vägras och att fördenskull lagliga föreskrifter i detta hänseende komrna att, likasom för närvarande, tills vidare saknas: