Aftonbladet – 16 november 1857, sida 3

Och somnar sen så fridefullt på erm hvar ljuftig qvält, Sen alla vackra stjernor blifvit tända. Men innan blunden kysser mig, min barnabön jag ber ; Den sfick-jag ock af Eder, 0, atitrjag. fick a Er Söm Gud, uti sin nåd; mig månde sända. Och nu, och nu jag sitter .en liten perla skär eg hjerteguld emellän båda mina: Et. litet solsken tror jäg väl att öck jagstuhdöm är, När mina ögon utaf Fe skina. :O, kunde. jag, o, kunde. jag få blifva för Er tyk Allt. hvad ett tacksamt hjerta kan i bönen eftertrå! Jag blir det! Gud han hör ju barnen sina! — låfse.