Aftonbladet – 16 november 1857, sida 2

såg Rs gr LR Sr dr sr hvilka tillhöra er statskyrka, hvarken katoliker, metodister eller qväkare, hvaremot i Frankrike, såsöm jag sagt, en protestant kan till och med innehafva en beställning i statens tjerst. Men vi bekänna: ej den romerskt-katolska tron: vi vilja med henne intet ha att skaffal utröpade norrmanhen. Vi tvista icke här om religionslärorna, svarade biskopen: jag säger, att ehuru Norge är ett fritt land, i politiskt häriseende, så medgifver det icke sina invånare lika rättigheter, och står, hvad religlös tolerans beträffar, långt efter andra euröpeiskaländer., Han giek derpå in i sin hytt, emedan en mängd personer hade sköckat sig kring: de tvistande, .och akterdäckspåssagerarne tycktes lifligt deltaga i förhandlingen. Norrmannen, darrande i alla lemmar af harm, mumlade mellan tänderna: Huru djerfs en sådan karl uppträda -här för att håna vår nationalkänslalb Likväl hade biskopen talat sanning (?), och hela uppträdet var endast ett nytt bevis på norrmännens nationalfåfänga. Stackare den, som säger ett ohöfviskt ord om Norge, om han också endast säger hvad hvarenda menniska vet sant vara! Så länge ni berömmer allting — natur, folk, klimat, inrättningar och sedvaånor — eller tiger, der niicke kan berömma, då språkar man hjertligt med er; men yttra ett ord af ärligt klander, så får ni:se huru plötsligen hvar och en drager sig tillbaka inom : sitt skal. Visserligen: finnas ställen i Förenta Staterna, der en fremling kan göra enahanda iakttagelse. Låt en norrman resa ide Södra Staterna och understå sig att säga ett ogillande ord om slafveriet! Mellan Alten och Hammerfest påträffar man just ingenting märkligt, med undantag af de gamla vattenståndsmärkena på hällarna och ett litet isberg på ön Seiland. Kusten är bedröfligt blek och ödslig. Hvalfiskar visa sig i stor mängd; vi sågo stundom ett helt dussin uppsända sina kaskader på en gång. De voro af det puckelryggiga slaget och endast måttligt stora; ett fiske skulle dock här bära sig bra, om infödingarne hade nog företagsamhet att börja med ett sådant. Men jag tror att det ej finnes ett enda valfisksfiske på hela norska kusten. Qualös ödsliga bergknallar, öfver hvilka Tjufefjeld (Tjufberget) reser sig — så kalladt, emedan det stjäl bort så mycket af vintersolens ljus — antydde att vi nalkades Hammerfest, och mot kl. 9 på aftonen gingo vi för ankar i den lilla hamnen. Sommarhandeln hade nyss tagit sin början, och fyratio ryska skepp, hvilka veckan förut hade ankommit från Hvita Hafvet, lågo tätt bredvid hvarandra framför de stora fiskpackhusen, uppförda längs stranden. Dessa fartyg voro alla tremastade skonertar; med stormasten och mesanmasten tätt bredvid hvarandra. Skarpa moskowitiska ansigten, prydda af ståtliga skägg, kikade på oss från däcken, och ett blandadt slammer af ryska, lappska och norska hördes från de talrika båtar, som lade till vid vår skeppssida. Nordanvinden, söm blåste oss till mötes från landet, var uppfyld af doftet från torkad stockfisk, tran och kokande hvalfiskafskräde, af hvilka goda saker, såsom vi snart funno, hela platsen är alldeles genomdränkt. Det finnes ett enda hötel för resande i staden, innehållande ett halft dussin kamrar, af en ångfartygshytts storlek. Vi fingo lagis der icke utan svårighet, i anseende till den samla värdinnäns svårighet för att fatta,. Min ändra landsman, som först tog rum för egen och sin hustrus räkning, lemnade dem igen, ganska välbetänkt; ty bullret från ett biljardrum trängde genom de tunna cloisonväggarna; ochi min säng måste en af stockfisk-aristokraterna ha sofvit förut, ty den fräna lukten vår så stark, att han höll mig vaken en stor del af natten. Med vår kost hade vi mindre skäl att vara dbelåtna. Färsk lax, snöripa och rentunga voro läckerheter, som skulle ha lockat den största. gastronom, och vinet hade verkligen sett Bordeaux, ehuru regnig väderlek synbarligen hade varit rådande under öfverfarten till Hammerfest. Staden ligger i en djup bugt, omgifven af branta klippor, på sydvestra sidan af ön, hvadan solen, som längesedan hade nedstigit från sin midsommarshöjd, icke var synlig vid midnattstiden. De af våra passagerare, som ämnade återvända med Nordka Pp klättrade uppför bergen för att. få se henn från ett annat håll, men kommo dlyckligtvis upp på orätt höjd, så att deicke fingo se henne alls. Jag var så trött, till följd af den ofullkomliga sömnen under dessa solskensnätter och den svärm af nya och lifliga intryck, som resan hade gjort på mig, att jag gick till sängs. Men min vän satt uppe tills långt efter midnatt och skref, med nedfällda rullgardiner. De fleste resande, hvilka styra kosan ända ill Hammerfest, nöja sig med att se midnattssolen en enda gång, och återvända med sams na ångbåt till Trondhiem, Några få utsträcsa färden ända till Nordkap, och en gång wvarje år, öfverhufvud rTäknadt, är någon nog ljerf att genom Lappland resa öfver till Toreå. Ångbåtarne passera likväl Nordkap och röra om sommaren hvarje vecka små turer till V arangerfjord, Norges yttersta gräns i öster. Vi voro af olika tankar om huruvida vi skul; e egna Nordkap vår solskensvecka, eller göa hela turen och se en skymt af Europas orra kust, men beslöto slutligen att den sistämda, såsom det minst bekanta, skulle bli let mest intressanta. Skrufångaren Gyller en af Odins hästar) låg i hamnen vid vi nkomst och skulle afgå följande natt. Vi kyndade oss derföre genast att skaffa oss lats, emedan han ej hade mer än en liten ytt och ingen salong. Det oaktadt ha vi unnit honom rätt treflig och i alla hänseenen öfverträffande de engelska fartygen, som å mellan Hull och Kristiania. Våra medpasgerare voro alla stadde på återfärden till rondhiem — utom tre norska officerare, som este för: att hålla en officiel besigtning på ardöehus fästning, och vi sågo dem för åt a gången vid deras återkomst, kl, 1 efter 1idnatt. från ett nytt försök at f3 så solen