Aftonbladet – 16 november 1857, sida 2

eller två undantag, likväl skurne redan i slutet af 1600-talet, hufvudsakligen efter Hadorphs och Peringskölds under mångåriga forskningsresor i svenska landsorter gjorda ritningar. Långt för detta utgången ur bokhandeln är den Bautilska samlingen nu mer ganska sällsynt, och undertecknad har sig bekant, att exemplar deraf uppgått ända till 20 å 30 rdr rmt. En ny upplaga af detta vigtiga fosterländska verk vore af flera skäl högst önskvärd och borde utan uppskof tillvägabringas. Mitt syfte i dag är sakens bringande på tal. De Bautilska afritningarne ha sina fel. Det värsta är att de till stor del mer eller mindre afvika från öriginalerna (Runstenarne), hvilket fel särdeles gäller sjelfva inskrifterna. Främst borde derföre bättre eller, rättare sagdt, fullt tillförlitliga afritningar göras. Och af en slik åtgärd skulle ofelbart följa ej mindre att flere af de 200 till 300 Bautilska runskrifter, hvilka nu anses förlorade, återfinnes; än ock att de än flere hundrade på sednare tider upptäckte och således icke i Bautil synliga runristningar å nyo bättre granskades och afritades; äfvensom att ett betydligt autal hittills obekanta uppdagades. Samtliga dessa skulle med tydliga och säkra uppgifter, hvarest de hvar för sig befinnas, utgöra en ny, fullständig Bautil. J. E. Liljegren, utan tvifvel den ende riksantiqvarie, som tagit riktig kännedom om fasta minnesmärken i svenska landsorter, uppmanat menige man att dem vårda, hvarom allmogen flerstädes ännu berättar, samt likaledes. ehsam bland desse antiqvarier, som i lärda verk kunnat nedlägga frukten af sitt nit och sina mödor, hvaraf hans i förening med Brunius utgifna förträffliga arbete, Nordiska fornlemningar, är ett.bestående prof, har — icke för syns eller löns skull, men af den varmaste kärlek för saken — i ett verk sammanfört alla på hans tid kända runinskrifter, med titeln. fullständig Bautil, och minst femtio inskrifter i samlingen äro af honom sjelf uppdagade. Af en mängd nyfunna runristningar förekomma här blott afskrifter utan afritningar och de äldre meddelas för det mesta utan vidare granskning. Talrika bevis att Liljegren äfven befattat sig med granskning af förut kända runinskrifter ute å marken förete likväl. hahs runurkunder, (Stockh. 1833). Om således hans fullständiga Bautil icke är tjenlig att i sitt nuvarande skick skåda ljuset, så erbjuder den likväl för en dylik de rikaste bidrag, och första tanken på en ny Bautilv är hans. Mig har dock icke denna sålunda förtjenstfullt uttryckta tanke ledt in på ämnet. En tjuguårig erfarenhet och ötvertygelse, att, trots alla de (latmans-) åtgärder, som uppenbara sig i varande och blifvande författningsväsenden, runstenarne, lika med öfriga minnesmärken, skola hädaneter som hittills årligen till tjogtal förstöras och försvinna, samt uppmärksamheten på den utmärkta betydenhet, så i historiskt som språkligt hänseende, hvilken de — tyvärr ofta nog i oriktiga bautilska uppfattningar! — på senare tider. erhållit i utländska vetenskapliga afhandlingar af Grimm; Finn Magnusen, Thomsen, Pettersen, Munch m. fl, och sist af etatsrådet Rafn, hafva eggat mig att höja rösten för ett företag, hvilket. danskar, norrmän och engelsmän hvar för sigs kulle, derest denna vår litterära nationalskatt befunnit sig inom deras område, med uppräckta händer redan för femtio år sedan värdigt utfört. Ett i dessa dagar utkonimande nytt häfte af mina Runurkunder skall åter visa huru illa förfares med våra runstenar. De vigtiga Bjudbystenarne samt Sundbystenen (Runurkund. 9, 40 och 41) ligga ännu för hvar mans fötter. En i början af året lofvad förteckning på de sedan Liljegrens afgång förstörda funstenar och andra minnesmärken har sedan dess långt öfver förmodan vuxit och kommer att framdeles, så fullständig som möjligt, offentliggöras. Stockholm den 14 November 1857. Richard Dybeck.