NORSKA FINNMARKEN skildrad i bref af BAYARD TAYLOR: I. (Forts, fr. n:r 263). Pariserhattar på Lofoden — Rasksund — Den finnmarska arkipelagen -— Vegetationen på Norges nordvestkust — Maansfjorden — Glacisrer — Tromsöe — Tafla från Lyogenfjord — Alten — iFinnmarkens paradis — Angenämt möte — En lapparnes vän. En färd af fyra timmar öfver Vestfjorden förde oss till den lilla byn Balstad vid södra ändan af Vester Vaagö. De få rödfärgade, torftäckta husen voro bygda på en utskjutande klippudde, öfver hvilken en ståtlig bergspets af mörkröd granit reste sig, 2000 fot i höjd. Det var en värdig frontespice till det Lofodenska sceneri som nu öppnade sig för oss. Gående längs kusten af Vester och Öster Vaagö hade vi en oafbruten följd af de vildaste och mest storartade taflor — tusen fot höga bergväggar, som stupade lodrätt ned i jön, med torn och nålformiga spetsar, blänlande snöfält, som smälte bort i katarakter, hvilka fylde ravinerna med skum, samt labyvinter af kala, af böljorna piskade klippor, som tycktes blifvit nedstörtade från de sarzade spetsarne i någon förfärlig naturrevoluton. Här och der voro trånga dalgångar, som gåfvo ett magert bete åt några kor och getter, och små fiskarkojor stodo på stranden af le undangömda vikarne. Vid byn Svalneer, som är bygd på ett kummel af nakna klippor, fogo vi ombord en mängd damer i fashionabla drägter med små pariserhattar och on massa kjolar att ersätta krinolinerna, som innu ej hunnit norr om Trondhjem. Då ja såg dessa gestalter utkomma från ett af Kaas ildaste gömslen, kunde jag ej annat än förånas öfver den moderna civilisationens marsch. Fortipianos i Lappland, pariserdrägter på Lofonden, biljarder i Hammerfest — hvart skola vi vända oss för att finna nordens romantik! Följande morgon lade vi till vid Throndenäs, på norra sidan af Hindöe, en vacker vik med skogbeklädda stränder, och inkommo derofter, lemnande Lofodens öar bakom oss, i len arkipelag af stora öar, som utsträcker sig framför Finnmarkens kust. Ehuru bygda i samma stora och imposanta skala som Lofpdens, äro dessa öar mindre sönderslitna och vrutna i sina former och förete en långt risare vegetation. Sedan man lemnat NamsenJord, i närheten af Trondhjem, ser man nemigen högst litet timmerskog, tills man komner till 69, De långa sunden emellan Senau Nera kanten mt fasta landet äro ända ned ull vattenkanten täckta med björkskogar och ingssluttningar, grönare än England på något älle kan uppvisa. På samma gång var snöinien ej mer än 500 fot öfver hafvet och reda fläckar lågo ännu osmälta på de lägre zullarne. Efter en färd uppför den herrliga Maansfjorden och anblicken af några hafsgröna slacicrer, nalkades vi Tromsöe, den förnämsta staden i Finnmarken. Den är en stad af nära :000 invånare och ligger på en liten ö i ett und mellan Qualö och fasta landet. Detvar just midnatt som vi fälde ankare, men ehuru olen var bortskymd af en snöbetäckt bergsträcka i nörr, var dock dagsljuset nästan fulltändigt. Jag började genast en skizz af hamen med dess flutta af kustfarare. Några ryka fartyg från Arehangel och en norsk koroo itven der för ankar, — Båtar svär fartyget, : d och kommo: ce, och när solen le sig, var en ny dag börjad. Natten hade på ctt oförklarligt sätt försvunnit, ingen kunde säga huru.