dan han blifvit, icke alldeles orättvist, men någongång skoningslöst anfallen från de liberalas sida. Men hr B. har, i sina bästa år, sjungit sin sång om Petter Persson, då han näpser Svenska nationens riksdagsrepresentanter, icke dertill föranledd af politiska insigter eller politiskt intresse, utan, såsom man kan förmoda, dertill förledd af fullkomlig obekantskap med de dagarnes inre riksdagshistoria. Hr Böttigers vedersakare hafva i hans panegyriska sånger gerna sökt spår af purt lycksökeri och inställsamhet. Vi tro deremot, ledda af det intryck hans sånger på oss gjort, att han i denna punkt blifvit nägot vrångt och orättvist bedömd. Oss tyckes han utsjunga en verklig öfvertygelse, eljest skullc ej hans utgjutelser göra något godt intryck på med honom alldeles olika tänkande läsare; men med all hjertlig värma för det högsta i lifvet, för det godas gifvare, för goda meonniskor, för allt allmänt och enskilt godt, uppsöker och varsnar han gerna detta goda inom det trängre gebitet, inom familjen, hos personen; han anslås ej af tidsandan, af dess stora allmänna intressen och framtidsförhoppvingar; den eldiga känsla, hvaraf han är mäktig, röjer sig först då, när det mera in dividuella ämnet griper hans själ. Sin starkaste sida visar han i formen, den han, att vi må förbise några högst få stycken i denna samling, bragt till stor fullkomlighet. I uttryckets klarhet, nätthet och egentlighet, i hela formens renhet och behag tordc han vara öfverträffad af få svenska skalder. I fråga om en författare, isynnerhet en skald, är originaliteten en vigtig sak. Efter värt omdöme har ej heller hr Böttiger vari befästad mot det utomordentliga intryck Tegners väldiga och starkt utpräglade individualitet utöfvat rundt om sig. Det är märkvärdigt med individualiteterna: den ena färgar af sig, den andra icke. Hvilken var Goethes, den ännu större skaldens? en frånvaro at brister och en fullhet af alla poetiska fullkomligheter, utan något individuelt frappant, pikant, afstickande. Deraf följer, att ingen skald, genom studium af Goethe, äfventyrar att råka ut för maner eller härmning, eller att lockas till afyttring af sin egen inneboende individualitet. Det förhåller sig alldeles tvärtom med Tegner. Så mycket skönt, så mycket fullkomligt hos honom också finnes, är det dock beständigt individuelt, Tegneriskt. Han har derföre, mer eller mindre, liksom tryckt sin prägel på de flesta yngre svenska skalder, hvilka ej, såsom Runeberg, haft att bjuda det främmande intrycket spetsen genom motsättning af en lika stark och olika artad individualitet. Tegners skrifter hafva på hr Böttigers utbildning utöfvat en större inflytelse än han kanske sjelf vet af. Det starka uttrycket, den skimrande bilden, det djerfva tankesprånget, ideförbindelserna, metaforerna och metonymierna — af allt detta finnas reminiscenser och antydningar så väl hos Böttiger som hos andra yngre skalder. Det är, i parentes sagdt, just genom kontrasten af den vidt utbredda Tegnerska skolan, som den Runebergska sången visar sig så sjelfständig, så anslående och storartad. Men hvad vi i detta afseende nu sagt om hr Böttiger, är icke sagdt i den mening det skulle kunna sägas om Assar Lindeblad: hr Böttiger eger jelf en individualitet, som kan emottaga ett ljupt och qvarstannande intryck af en starsare, utan att derigenom alldeles förstöras och atplånas. Det kan icke förnekas, att hr Bötiger är en verklig skaldenatur, som i det soda, det rena, det ädla kan ega, inom en begränsad men sjelfständig ide och känslokrets ett inre att uttala, en kallelse att hörsamman. um— AL swaee