Aftonbladet – 14 november 1857, sida 2

EA SN 8; CARTER ARE TI RR ipala valen, till och med då de innefatta ent raftig protest emot en ministrs hållning och itgärder, icke kunna anses böra lagligen lägga ministeren att taga afsked. Men ingen 1 Belgien har drömt om att anse ådant för kabinettets åliggande; det är mivisteren sjelf, särdeles väl i stånd att bedöma olkandan och folkets önskningar, som efterj le förrättade valen funnit sig icke vara i t rerensstämmelse med nationens stora majoriet och, i enlighet med den belgiska konstituionens icke bokstaf men anda, sjelfvilligt hos conungen anhållit om sitt afsked. Ministeren har handlat klokt, konstitutio-) relt, och vår parlamentariska historia visar ner än ett exempel på sådana beslut. Det ir sannt, att ingenting ålade det belgiska kavinettet att afträda, ingenting, om icke denna noraliska och oemotståndliga kraft, som i ria länder beherrskar alla krafter och alla nakter. Men, säger man, hvarföre drog ministören sig tillbaka då den hade majoritet i kamarne? Hvarföre? Det är till henne sjelf man bör ställa denna fråga; hon vet utan tvifvel bättre in någon huru, hvarföre och enligt hvilka ;rundsatser hon handlar. Bättre än någon vet hon också, att det i ett konstitutionelt and icke är tillräckligt att hafva majoritet nom kamrarne, om hon icke har den i folsets opinion. De ministrar, som efter de municipala valen af konungen begärt sitt afsked, hafva dervid ådagalagt intelligens och fosterandskärlek. De veta att till exempel i Frankcike man sett det quasilegitima konungadönets sista ministår envisas. att under långa år qvarblifva vid makten och segla emot den allmänna opinionen, och att den dervid stötte på en klippa, mot hvilken sjelfva tronen inom få timmar krossades. Att diskutera om huruvidamunicipalval endast derföre att de utfalla emot kabinettets politik, ålägga detta att taga afsked, är således att tala 1 vädret. Man nödsakar icke ministeren att begära sitt afsked, det ärhon sjelf som frivilligt anhåller derom, då hon af ett ojäfvigt tecken finner. att opinionen är emot henne. Säkert är intet omdöme riktigare, än att hennes beslut var lämpligt. Genom sina talrika agenter, genom de underrättelser hon erhållit, till och med genom fruktlösheten i de bemödanden hon gjort för-att framkalla ett motsatt resultat mot det som framgått ur valurnan, kände hon väl hvad folkets majoritet ville. Hon kände väl om denna majoritet är emot eller med henne, och då hon drager sig tillbaka utan att vara dertill tvungen genom någon inkonstitutionel påtryckning, så är det derföre att hon inser gagnlösheten eller faran af att qvarstanna vid affärerna. Man har fillropat henne, att hennes afskedstagande är en handling af svaghet, att municipalvalen icke rättfärdiga det beslut hon fattat, att hon med kamrarnes majoritet kunde bekämpa alla stormar. Detta är ypperliga skäl för den halsbrytande politik, som icke begär bättre, sedan den blifvit slagen på den fredliga arena, som konstitutionen öppnat, än att framkalla oordningar för att fiska i grumligt vatten. Men allvarligt och hederligt folk röres icke af sådana retmedel. Kabincttets afskedsansökan skall utan tvifvel blifva bifallen och såsom en oundviklig konseqvens deraf kamrarne blifva upplösta, hvarpå konungen skall vädja till landets alla valberättigade medborgare. Hvad följer deraf? Antingen har ministören, då den drog sig tillbaka, riktigt bedömt situationen, eller har den öfverskattat vigten och betydelsen af municipalvalens resultat; antingen är landet meå eller mot densamma. . I första fallet skola de väljande i kammaren återinsätta den nuvarande majoriteten, och dermed punkt; den afgående ministeren skall med dess biträde återtaga makten, som den för ett ögonblick lemnat till följd af de mest berömliga skrupler. I andra händelsen skall det vara bevisadt, att minist:ren riktigt bedömt situationen, och regeringen, satt i harmoni med den allmänna meningen och folkets majoritet, skall möta sympatier, som skola göra dess kall mycket lättare. Det kan icke betviflas och vi älska tro, att konung Leopold icke skall tveka att bifalla de afgående ministrarnes ansökan, utan till en början bevilja deras afsked och konstituera en provisorisk minister, en förvaltande minister utan politisk färg, samt appellera till landet. Detta är konstitutionelt samt öfverensstämmande medi parlamentariska regeringars traditioner och anda. Hvilket intresse skulle konungamakten hafva att handla annorlunda? Antagom för ett ögonblick med prestpartiets organer, att municipalvalen icke hade någon betydelse, icke någon vigt. Det är likväl icke mindre sånt. att de tillkännagifva en ställning, som är alldeles motsatt den. hvilken den lagstiftande majoriteten intager. Hvarföre förblifva under tyngden af en sådan konflikt? Då kompassen på ett skepp ute på hafvet kommer 1. olag och icke mera visar åt norr, hvad gör då skeppets befälhafvare? Han rådfrågar stjernorna, och polstjernan säger honom hvad kompassen icke mera kan upplysa. Ehuru vi fullkomligt veta att flertalet af det belgiska folket är emot prestpartiet, ehuru de senaste valen säga det högt och tydligt, så antaga vi likväl att kompassen kommit i olag. vad bör då konungamakten göra, förutsatt att hon hyser tvekan om rätta vägen? Hon bör rådfråga polstjernan, det vill säga alla landets valmän, hvilka äro de enda som kunna upplysa henne om den väg hon bör följa samt utmärka de klippor och skär hon bör undvika. hövketenss———— LITTERATUR. Carl Wilhelm Böttigers samlade skrifter. Första och andra bandet. Stockholm, P-A Norstedt Söner 1836 och 1857. Jernvägar och statslån, utskottsbetänkander