Aftonbladet – 14 november 1857, sida 2

FÖDS PM MAMBIR SSA Iee SORT KOSERRETETIRL UVIE utan att vi derigenom misskänna det stora bifall han redan vunnit och de lifliga sympatier han framgent kan ha att påräkna hos en stor del af svenska allmänheten och isynnerhet hos det täcka könet. Hans milda och rena sångton, hans glänsande diktion skola alltid bibehålla sitt värde; men söker man hos honom ett djupare uttryck för det innersta af vår folkanda, vill man der finna ett uttalande af hvad som rörer sig i folkets och tidens hjerta, vill man se menniskoandens bedrifter och segrar besjungna så, att sången sinner en genklang i samtidens medvetande, då visar sig Böttigers sångmö alltför vek och något antiqverad; man erinrar sig då ovilkorligt den tyske skalden Rudolph Gottschalls ord: Und sind die Zeiten eisern Seid,. Dichter, nicht von Sammt! hvilket i en mycket fri öfversättning skulle kunna återgifvas med: Som man för män du sjunge! Män är vår tids behof. Vi hylla emellertid gerna den regeln, att allt bör bedömas efter hvad det i sin art är, liksom vi äfven med Jean Paul hålla före, att en skald liksom solen bör bedömas ej efter fläckarne, utan efter det utströmmande ljuset. Innehållet af första delen indelar författaren sjelf enligt följande rubriker: Sonetter. 1:o Emma, en sonett-krans; och 2:o Kungarne, galleri i sonetter. Sång öfver Carl XIV Johan; Foglarne. En cykel af vårsånger. Strödda dikter 1 och 2. Delvis innehåller denna diktsamling åtskilligt, som är af allmänheten kändt förut, men också åtskilligt, som är af ett nyare datum. Sonetterna äro, efter vårt omdöme, särdeles vackra, versifikationen ledig och hela formen väl vårdad. Den första samlingen utgöres af flera olika små genrebilder. Emma-sonetterna äro en efterbildning af Petrarcas till Laura. Den öfver namnet Emma (M. A.) är sinnrik och nätt. Det så kallade ,Galleriet i sonetter skildrar de svenska konungarne från och med Gustaf Wasa till och med Carl XIV Johan. I dessa sonetter är det konungarne sjelfva, som tala. Hvarje sonett skildrar en konung, och skalden synes hafva i korta och träffande drag utskiftat i allmänhet rättvisa domar; och om också detta icke öfverallt är händelsen, såsom, efter vårt omdöme, i fråga om Carl XIII, hvilkens faderliga bild måste göras vacker, för att fördelaktigt stå vid sidan af den sonliga, som synes ämnad att vara den herrligaste af dem alla, så får man kanske icke alltför strängt bedöma dylika hos en mängd poeter brukliga friheter. Efter sonetterna följer den bekanta prisbelönta sången öfver Carl XIV Johan från år 1845. Derefter Foglarne,, hvilken dikt, såsom vi anmärkt, af förf. kallas en cykel af vårsånger,. Det förefaller läsaren, såsom om minnet af Atterbonis blommor, vickt förf. till tanke på foglarnes besjungande. Denna diktgrupp är rätt vacker, åtskilligt likväl temligen småfnaskigt, såsom sången om storken. Den sista bland dessa sånger, som är läsaren bekant från fordom — måhända gäller detta om flera bland dem, hvilket vi likväl ej för tillfället våga afgöra — är sången om svanen, såsom vi tycka, den vackraste af alla, och inom ett så ringa omfång af verser har väl sällan något på en gång så anspråkslöst samt sinnrikt och poetiskt blifvit skrifvet. Derpå följa strödda dikter. Dessas första afdelning innebåller fosterländska ämnen. Bland dessa förekommer den vackra sången om Stockholm. I tonen röjer sig en tillstymmeles till martialisk raskhet, som eljest visst ickeär egendomlig för den Böttigerska sångmön. Likväl gör den sista versen icke särdeles godt intryck på läsaren, emedan den vittnar om politisk animositet hos författaren, tillika med mycken inskränkthet uti politiska begrepp; ty denna vers, så poetiskt den än låter, går ut på en bondeståndets upptuktelse och bestraffning för dess genstörtighet, dess motvilja att efterkomma regeringens önskan om anslag: Om från din kung du viker Och feg hvart offer flyr, Då slår dig himlens aga, —— — Vi tro visserligen icke, att skalden blifvit utskickad för att näpsa bönderna; men den misstänksamme kan finna någon anledning till denna förmodan i den omständigheten, att denna sång, som utkom särskilt, tryckt med de stilar och det slags papper, som pläga begagnas till spridande af visor, berättelser och folkpoösi i allmänhet, såg dagen just under den period, då en temligen -stark politisk spänning i tänkesättet egde rum. I alla händelser äro intima relationer till de: högborna, isynnerhet de tidiga, icke fördelaktiga för en skald, hvarken för hans ingifvelser eller för s lycka. han samma sånger träffas flera gamla bekanta, såsom den gamla kungen, från 1841. Denna sång, en äkta panegyrik, är emellertid verkligen poetiskt vacker, så att denna dess egenskap måste erkännas äfven af dem, som kunna tycka, att konungabilden, när man tager den historiska och politiska sanningen i betraktande, blifvit alldeles för mycket strålande. Från gammalt känna vi också igen visan om Petter Pehrsson. Den tillkom, om vi rätt minnas, ungefär samtidigt med sången om Stockholm. Den innebåller en släng åt det ur dvalan väckta, något yrvakna, men mot framtiden med allvar blickande svenska folket, isynnerhet bondeståndet, som enligt poetens tycke icke betedde sig rätt beskedligt vid riksdagen. Grundtanken, hemtad från äsigterna inom de konservatives kotteri, är ingen bland de synnerligt djupsinniga eller en frukt af ett grundligare studium af den svenska historien. Vi finna här en prolog till operan FPerdinand Cortez samt ord tll sorgmusiken vid konung Carl XIV:s begrafning. Prins Gustafa 1852) är en rätt vacker sång, ehuru föremålet för densamma är väl starkt smickradt; men — måtta i smicker är någonting otänkbart, och ingen panegyrik finnes utan öfververdrift och osanning. Sorg och glädje, en